Göteborgsposten – 13 augusti 1874, sida 2

danför, och Conyers mötte ej någon menniska. Han kom välbehållen ner för berget och uppnådde Moropasset efter en lång och mödosam vandring. Detta pass är uteslutande trafikeradt af fotgängare och erbjuder det vildaste cceneri. Det var med svårighet Conyera förmådde hålla sig på vägen. De hvirflande snöflingorna förblindade honom; kölden kändes ytterst skarp. Han nödgades gå framåt med stor försigtighet för att ej förlora fotfästet och halka ner på ena eller andra sidan om vägen. Ju längre det led fram på qvällen; desto mera tilltog mörkret. Han var mer än en gång nära att förtvifla, men kom dock slutligen, omkring klockan ett på natten, in i bergsbyn Macugnaga och begaf sig till Hötel Monte Moro. Han lyckades väcka upp värden och slippa in. Han fördes in i sjelfva köket och erhöll der en värmande dryck, under det han, sittande vid den varma spiseln, berättade sin uppdiktade historia för den medlidsamma värden. — Jag kommer från Saas, sade han med svag stämma. Jag ämnar mig söder ut. Jag är en gammal fattig man, tysk till börden och utan alla vänner; men jag bar penningar, så att jag kan vedergälla er för er välvilja. Man gaf honom qvällsvard och ett varmt rum. Han stängde in sig der, gick till sängs och sof djupt ända till klockan tolf nästa dag. Han steg upp och tog på sig sin förklädnad, gick ner och serverades frukost af värden. — Ni var lycklig som slapp undan för så godt pris i går, min herre, sade värden aktningsfullt. Det var en svår natt, min herre, och passet är mycket farligt att färdas i snö och mörker. En men kom hit för en timma sedan och berättade, att en förfärlig olycka hände i går eftermiddag på Monte Rosa. — En olycka? Det är väl ingen, som blifvit dödad, hoppas jag? sade Conyers lugnt, ehuru han kände en stark hjertklappning och blodet rusade till hans kinder. — So, en stackars ung engelsman hade med sin be