Göteborgsposten – 13 augusti 1874, sida 2

för henne. Emedan jag aldrig hade sett honom, och då han aldrig lät ana, att hen kände till en sådan person som Rollyn Dane Conyers, brydde jag mig ej om att uppgifva nomnen på mina förnäma elägtingar, då jag med min hustru talade om dem. De tillryggalade uten äfventyr den farliga delen af nedstigandet. De hade ej träffat någon på berget. Vädret hade varit vackert men kallt. Nu började himlen mulna, och ett lätt snöfall började. — Vi skola skiljas här, sade Conyers, i det han stannade. Utför mina instruktioner till punkt och pricka, Hnplick. Låt ej allt för mycket väsen göras. Nämn ej min elägtskap till lord Hawkhurst. Låt folk tro, att jag blott är en fattig turist, som fått plikta med lifvet för sin dumdristighet, och föga skall talas om mig i tidningarne. Jag har lemnat något penningar qvar på Villa Belvoir. Råd min hustru att taga dem och slå sig ner på någon undangömd plats — men ni har ju era instruktioner redan. Den unge mannen tog af sig sin ljusa mössa och vrängde den, så att inre sidan kom ut. Den såg nu ut som en svart mössa. Hans öfverrock var svart. Han tog upp ett kort grått skägg ur fickan och en peruk. Huplick hjelpte honom med påsättningen af dessa saker. En grof röd ytterhalsduk togs äfven fram, och ett par glasögon fullbordade förklädnaden. Den vackre mörko unge mannen med de avarta mustascherna såg nu ut som en äldre man med temligen alldagligt uteeende. Ej ens Beryl skulle ha kännt igen honom. Husbonde och betjent skildes efter att ha vexlat ytterligere några ord. Conyers kände fullkomligt väl den väg han hade att taga och hade dessutom en bergskarta i sin sleka. Han hade något mat med sig, en flaska konjak och en stark alpkäpp. Snön föll allt tätare, och det började blåsa skarpt. De härdade bergsborna vallade gina hjordar i dalarne ne