Göteborgsposten – 12 augusti 1874, sida 1

Efter de i går hit anlända Stockholmstidningarne meddela vi nu fortsättningen af kongressens arbeten m. m. Dag. RNyb. innehåller rörande måndagssammanträdet följande: Kl. tio i går förmiddag börjades åter kongressens öfver äggningar. De frågor, som vid detta sammanträde skulle diskuteras, voro tvenne, nemligen: Hvilka äro de karakteristiska kännetecknen på den senare slenäldern i Sverige? och Månne de sornfynd, som tillhöra denna period, hafva tillhört ett enda folk, eller kan man bevisa att flera stammar samtidigt bebott olika delar af Sverige? Såsom president fungerade i går mr Desor (från Schweiz). Sedan d:r Hildebrand dels omnämt åtskilliga vetenskapliga arbeten som blifvit till mötets byrå inlemnade och dels redogjort för programmet för den resa till Upsala som samtliga ledamöterna i dag företaga med extratåg, begärdes ordet af prof. Nilsson, som i korthet redogjorde för sina inom den skandinaviska arkeologien epokgörande forskningar rörande nordens första bebyggande. Derester uppträdde br Montelius och höll ett längre föredrag rörande de från den senare stenperioden — lage de pierre polie — förekommande grafvar. Man har numera reda på sådane till ett antal af omkring 500. De äro i allmänhet belägna i närheten at hafs-, sjöoch flodstränder och förekomma mest i Skåne, Bohuslän, Vestergötland, Dalsland samt på Öland. Dessa grifter, hvilka äro af stor vigt för belysningen af denna i historien så aflägsna tidrymd, utgöras af stendösar (i Skäne), gånggrifter och hällkistor. Grafplatserna från den senare stenperioden afviker föga från de som förekomma under den första bronsperioden, Tal. redogjorde äfven för de olika flintarter som begagnats för redskap och vapen samt slutade med att gifva en skildring af de olika stammarnes vandringar och boningsplatser. Efter hr Montelius uppträdde en norrman, hr: Rygh, och lemnade åtskilliga upplysningar angående Norges arkeologiska förhållanden, med särskildt afseende sästadt vid de flintredskap, som blifvit funna i landets olika trakter, och för närvarande finnas förvarade i museerna uti Kristiania och Trondhiem. — Hrr Bertrand, von Ouast, Howorth m. fl. meddelade åtskilliga upplysningar om de arkeologiska fynden i deras respektive länder. Hrr Worsaae och Hildebrand uttalade sina åsigter angående invandringarne i de skandinaviska länderna. Under det att hr Howorth innehade talareplatsen inträdde -en kunglig adjutant och anmälde för ordföranden att konungen, som straxt förut anländt till staden, önskade aflägga ett besök hos kongressep. Strax derefter inträdde h. m:t i salen. Församlingen, som i går var talrikare än någonsin tillförene, i det att nästan alla platser voro upptagna, reste sig vid konungens inträde och mottog honom med lifliga och ihållande bandklappningar. Presidenten helsade h. m:t med några artighetsbetygelser, på hvilka h. m:t svarade i vänliga ordalag. Konungen tog derefter plate till höger om ordförandestolen, mellan presidenten och grefve Hamilton. Den intressantaste delen af öfverläggningen återstod ännu. Hr de Ouatresages redogjorde för de olika teorier, som blitvit uppställda avgående raceskilnaderna. Detta anförande uppkallade hr Virchow, som i flera afseenden var af anoan åsigt än den söregående talaren. Sedan hrr de Quatrefages och Worsaae ännu en gång haft ordet, den förre för att bemöta hr Virchows påståenden, afslöts sammankomsten kl. straxt efter 1. SPosttidn. innehåller följande intressanta skildringar rörande de mest framstående af kongressens medlemmar, m. m.: Arkeologiska kongresserna hafva haft för sed, att genom sitt sekreteriat utgifva dagliga summariska balletiner öfver sina förhandlingar. Denna sed kommer att iakttagas äfven bär i Stockholm. Likasom i debatten, begagnas för bulletinerna franska språket. Vi skola, i den mån dessa bulletiner utkomma, meddela våra läsare en sammanträngd öfversigt af gången och resultaten af kongressens verksamhet. Se här emellertid, till en början, några flyktiga person-studier, några silhouetter ur den talrika samlingen af karakterfulla ansigten och gestalter. För en stor del svenskar äro presidentens, grefve Henning Hamiltons, urbana kisz lugna och dock observerande blick välbekanta. Hans hållning är på en gång den borne ädlingens, statsmannens och akademikerns. Bland notabiliteterna vid presidentens bord fängslas mrmna ksamleten ovilkorligt af ett gammalt, bredt, rödaktigt ansigte, som med bistert slutea mun