Göteborgsposten – 12 augusti 1874, sida 1

Arkeologiska kongressen. (Från en tillfällig Korrespovdent.) I Stockholm d. 7 avg. Då jag i en hastig vändning lotvade Götoborgspostens ärade redaktör att sända honom några skrifvelesr från det stora internationala fornforskarmötet i Stockholm, besinnade jag föga, med hvilka svårigheter ett dylikt äliggande var sörknippadt. Det är ej lätt att midt under alla dessa sammankomster och ty åtföljande festligheter rycka sig lös från det allmänna hvimlet, reda de samlade intrycken och i någorlunda nöjaktig ordning sätta dem på papperet. Naturligtvis måste i sådant fall de dagliga tidningarne på platsen, till hvilka oupphörligt meddelanden ingå, komma förut med sina redogörelser. In stackars korrespondent kan derför omöjligt hålla jemna steg med sjelfva händelserna, och han nödgas inskränka sig till att lemna en efterskörd af de iakttagelser, som kunnat göras under det personliga deltagandet. Kongressen öppnades, såsom redan kändt är, fredags middag kl. 2. Den ståtliga riddarbusgalon med dess egendomliga väggbeklädvad af brokiga vapensköldar, som gifva en högtidlig och nästan dyster prägel åt det hela, lämpar sig ypperligt för en sådan församling. Också tycktes de främmande gästerna, hvilka redan en god stund förut börjat infinna sig, med intresse betrakta den imponerande lokalen, som äfven har sina forntidsminnen, ehuru de äro rioga i jemförelse med de föremål, med hvilka mötets medlemmar företrädesvis sysselsätta sig. Troligen voro ej många af de historieka scener, som denna sal har bevitnat, kända för de närvarande utländivgarne. Men man märkte nogsamt, att äfven de erforo ett lifligt intryck deraf, att de befunno sig på ett ställe, der ett folk, som ej minst af alla ingripit i verldsbistorien, under längliga tider har haft medelpunkten för sitt parlamentariska lif och skådeplatsen för betydelsefulla partistrider. Gustaf Adolss bild, hvars drag äro bekanta öfverallt, påminde om rikets sörflutna storhetstid och svenska bragder, om hvilka ingen bildad mennieka kan vara okunnig. Trängseln var ej så stor som man hade kunnat vänta. Svenskarne syntes temligen lydigt hafva följt tidningarnas uppmaning att ej irsinna sig till så stort antal den första dagen. De fleste af de utländske deltagarne togo sina plateer på bänkarne närmast landtmarskalkstolen, som nu ej för första gången intogs af grefve Henning Ilamilton, ehuru han nu fungerade eåsom ordförande i en annan och i sjeltva verket mera lysande församling. Dot tal, hvarmed han eåsom organisationskomitöne chef helsade de närvarande välkomna, var till form och innebäll värdigt och elegant såsom alltid. Ester dess slot hördes starka handklappningar. I allmänhet mottages hvarje yttrande enligt utländsk sed med dylika bifallstecken, som dock äro mer eller mindre ljudeligs i mån af det gjorda intrycket. Derefter uppsteg hr Capollini, en af den italienska fornkunskapens mästare och upphofsmannen till de arkeologiska kongresserna. Han uppmanade ledamöterna att välja grefve Hamilton till president, hvilket förslag genast antogs med acklamation. Sedan grefve Iamilton i några få ord tackat för förtroendet, framträdde ånyo hr Capellini, för att framföra en belsning från Italiens kronprins och från la dotta Bologna, som för ej länge sedan hade fått mottaga samma gäster, som nu samlades för sjunde gången, denna gången i Stockholm. Ir Hans Hildebrand uppläste derpå en