Göteborgsposten – 10 augusti 1874, sida 1

belgier, tyskarna af holländare. Här och der ses engelsmannens och italien arens markerade gestalt och drag. Polackarna bilda grupper för sig; ryssarna blanda sig i den stora massan, ur hvilken ett och annat finskt ansigte sticker upp med välkändt uttryck. Sammanträdeti slöts omkring 124 e. m. De utländska ledamöterna förfogade sig till hötel, för tt intaga middag. Himlen var då ännu mulen, och det såg mycket hotfullt ut för aftonens fest på Djurgården. Uelt oväntadt klarnar dock himlen upp, molnen dragas åt sidorna, som slöjan från en skönhets anlete, och solen, himlens klara öga, blict fråm och strör ljus öfver Birger Jarls stad, öf: strömmens blåa vatten, öfver gråa klippor och erdna stränder. När tiden led mot kl. 37 e. m. och Hasselbacken började att fyllas af gäster från nära och fjerran, sänkte sig öfver Djurgårdens parker den härligaste augusti-aftop. Regndropparnå tindrade ännu på buskar och blad, under det solen förgyllde trädens stammar och de hvimlande menniskoskarorna. Bakom staden lägrade sig siltveraktigt glänsande skyar, mot hvilka Kastellholmens skarpt tecknade konturer och Södra bergens branter aftecknade sig på det mest pittoreska sätt. Den fest, som hufvudstaden, representerad af sina stadsfullmäktige, gaf å Hasselbacken, var i alla afseenden lyckad och angenäm. De anlåndande emottogos vid ingången af dertill utsedda värdar, erhöllo ett musikprogram och ett anvisningskort till soupern. Trådgärdens terrasser voro vackert prydda med trof6er, som uppburo vapensköldar, representerande de olika nationer, af hvilkas medlemmar kongressen var sammansatt. Öfverst på restaurationsJokalens tak sågs Stockholms vapen, S:t Eriks hufvud. På restaurationsbyggnadens öfre läktare var Svea Lifgardets, i musikpaviljongen nere i trädgården Andra Litgardets musikkår placerad och uttörde, omvexlande med hvarandra, svenska, norska och danska tonstycken. På den öppna planen mellan musikpavillonen och restaurationsbyggnaden utvecklade sig ett rörligt och egendomligt lif. Här sågos alla möjliga nationaliteter blandade om hvarandra. Gamla vänner återtråffades; nya bekantskaper knötos. Der träffade en universitetslärare lärjungar, som gjort sig ett namn sedan de lemnade honom; der åter follo två gamla vänner hvarandra om halsen och kysstes. En grupp af damer sågs äfven nere i trädgärden; andra grupper prydde den nedre öppna veranden i restaurationsbyggnaden. Den åldrige Nilsson saknades ej heller på denna festliga tillställning, På ena sidan af den nämnda öppna planen och tätt framför den gröna inhågnad, på hvilken Bellman sitter och sjunger till sin luta, var rest en talarestol. Här oppträdde, sedan champagne blifvit bjuden rundt omkring, öfverståthållaren m. m. frih. af Ugglas och föreslog, enligt gammal nordisk sed, första skålen för landets Konung. På samma gång anhöll han att få i denna skål innesluta en välgångsskål för alla de mot den svensk-norska Konungen vänskapligt sinnade monarkerna. Skålen dracks under fantarer och hurrarop. Efter en stund uppträdde frib. af Ugglas på nytt i talarestolen och föreslog, å Stockholms stads vågoar, i ordalag, som ofta afbrötos af bifallsrop, en helsningsoch Iyckonskning-skål för Arkeologiska kongressens ledamöter Otverståtbållarers tal, som hölls på franska, hade i svensk öfvorsättning följande lydelse: Det var med en sann tillfredsställelse, jag vågar till och med säga med en känsla blandad med sosterländsk stolthet, som vi erforo, att den internationella antropologiska och förhistoriskt arkeologikongresssen vid sitt senaste sammanträde kastade blicken på värt fäådernesland och utsåg vår hufvudstad till samlingsort år 1874. -Denna känsla blef äonu lifligare, då vi sågo, det önskan att göra bekantskap med vårt land utgjorde en nog stark dragningskraft för att förmå så många namnkunniga personer, till och med från ganska aflägsna länder, att hedra oss med sin närvaro, och jag ber eder att vara, öfvertygade, att vi lifligt känna den ära, som derigenom visats Sverige och Stockholm. Ingenting är derföre naturligare, än att vår stad under sådana omständigheter känna en önskan att gifva eder ett bevis , sin djupa aktning. Se der i få ord orsaken till denna fest. Vi hoppas, att Sverige må kunna erbjuda eder några föremål af interesse, ehuru vi allt för väl veta, att i afseende på de speciella studier och den vetenskap, som I särskildt representeren, vår stad i och för sig icke kan erbjuda er något, som skulle kunna taga eder uppmärksamhet i anspråk. Historien kastar sitt Jjus redan öfver hela perioden af denna stads tillvaro, och nämnda period ligger bakom det egentliga området för edra arbeten, hvilka kunna jemföras med grufarbetarens, gom ur jordens obekauvta djup drager värdefulla skatter, hvilka smånipgom och omårkligt antaga utseende af verkliga sakförvållanden samt framstå som en sanning, hvilken är i stånd att kasta ett nytt ljus öfver den menskliga odlingens utveckling. Det är således möjligt, att I icke skolen härifrån medföra några minnen af stort vetenskapligt interesse; men hvad vi våga hoppas är, att I skolen medföra minnet af ett frimodigt och redbart folk, af ett fritt och lyckligt folk, som förstår att uppskatta vigten af hvarje ädelt arbete, som sträfvar att höja och odla menniskosinnet, med ett ord, af ett upprigtigt gästvänligt folk. Vi hafva redan på första dagen af vår sammanvaro önskat gifva er ett bevis derpå; vi hafva önskat vara de första att säga ett ord, som I ofta skolen höra, derom är jag öfvertygad, under eder vistelse hos oss, ett ord, som jag tillåter mig att uttala på svenska, på det I redan vid början af våra arbeten skolen dervid vänja er, de svenska orden Varen välkomna! Vid dessa ord bar jag äran att foga den skål, som jag i Stockholms stads namn egnar medlemmarne af den internationella antropologiska och arkeologiska kongressen. Derester uppträdde under qvällene lopp hrr Bertrand, direktör för historiska museet i S:t-Germain-en-Laye, prof:r Pigorini från Parma, belgiska senatorn Selys de Longchampa, pros:r Schafhausen från Bonn, preussaren baron von Qvast, och engelsmannen Evans i talarestolen och föreslogo skålar för Sverige och Stockholm tolkande sina regeriogars och sina folks känslor af sympati för det svenska folket och aktning för de svenska vetenskapsmännen. Prof:r Schafhausen bringade särskildt tyskarnas hyllning till prof:r Sven Nilsson. Baron von Qvast höjde ett enthustastiskt lefve för den store Gustaf II Adolph, utan hvilken, såsom talaren uttryckte sig, ej heller Tysklands vetenskapliga lif, liksom öfver hufvud taget forskningens frihet, kunnat nå sin närvarande ståndpunkt. Engelsmannen Evans erinrade om sitt folks stamfrändskap med svenskarna. Prof:r Rossander uppsteg till sist i tribunen och erinrade, i ett med starka bifallsyttringar helsadt tal, att den 7 augusti 1874 äf ven högtidlighölls i ett annat fjerran, beläget land — det underbara, sagorika Island, som firade tusende dagen af sin tillvaro som ett skandinaviskt land. — Välgångeskålen för Island tömdes under bravorop och fanfarer. Strax efter kl. 12 9 serverades soupern i restaurations-byggnadens olika våningar. Solen hade gått ned, skymningen böriade utbreda sie och en af mn