Göteborgsposten – 6 augusti 1874, sida 2

den minnesgoda vårdarinnan af Nordons härd, Sångens, Vetenskapens, Erihetens gamla hem! Ur trohet mot fräjdstor Forntid våxe Framtids ära och lycka. Universitetet bar deremot sändt följande skrifvelse, försedd med bhrr konsistoriiledamöters underskrifter samt stäld Till Islands Althing. Tusen år hafva förflutit, sedan den förste landnamsmannen ankom till Island oeh grundade en kolonisation, som skulle blitva af de vigtigaste följder icke blott för det nyfunna landet sjelf, utan äfven för hela den skandinaviska norden och medelbarligen för bela det bildade Europa. När Norges etorättade män icke kunde finna sig i den tingens ordning, som Harald Hårfagre hede infört, sökte och funno de en fristad på det aflägsna ölandet. Men de förde med sig ej blott det gamla hemmets högsätestolpar utan äfven sitt moderlands tungomål och skaldskap, gudalära och bjeltesaga, sed och rätt. När forntida lifvet i de Skandinaviska landen genom en stadgad och utvidgad konungamakt, genom kristendomens införande och ännu flere samverkande orsaker gick sin upplösning, eller kanske rättare omgestalining till mötes, för att lemna rum åt en annan tids odling och verlåsåskädning, då medförde denna brytning hos oss ett ringaktande och derigenom snart nog en hardt när fullkomlig glömska af den förgångna tidens art och id. På Island. var förhållandet annorlunda. Kristendomens antagande. och vidsträckta färder till andra land iaförde visserligen äfven der en ny odling och förändrade förbällanden, men icke dess mindre hafva Isländarne icke blott med trogen omvårdnad törvarat det medförda sorntidsarfvet utan ock rikligen förkofrat detsamma. Det är denna lyckliga omständighet, som de Skandinaviska folken hafva att tacka för sin kunskap om förfädernas tro och lif, och i samma mon som dessa folk blifvit förtrogne med Islands klassiska literatur, hafva de ej kunnat annat än med tillgifvenhetens och tacksåmhetens starka band känna, sig fåsta vid den gren at urgammal nordmännastam, som nu i tio århundraden blommat och srodats i det minnesrika sagolandet vid den gamla verldens yttersta gränser. Då Island svart firar sina tusenariga minnens fest, har denna tilldragelse hos alla frändefolk framkaliat det lifligaste deltagande. Lunds akademiska konsistorium kan försäkra, att detta deltagande ej är miost inom Svea välde och hos dess innebyggare. I synnerhet vid de svenska universiteten, den nationella bildningens naturliga vårdanstalter, måste detta deltagande kännas lifligt, och konsistorium kan icke underlåta att vid detta tillfälle frambära Bina varmaste tacksägelser och lyckönskningar till den Skandinaviska bildningens äldste och trognaste värdare. Inför Islands Althing vågar derför konsistorium härmed uttrycka sin innerliga önskan och förhoppning, att Islands framtid må blifva dess sorntid värdig, att landet må under den Högstes bägnande hand erhålla en allt större utveckling i båge andligt och materielt hänseende, och att dess ädla folk hädanefter som hittills må vara sina stamfränder en föresyn i trogen vård at fosterländska minnen. Konsistorium anhäller att i det Isländska Althingets benägenhet och välvilja få vara inneslutet. Lund den 23 Maj 1874. (Underskrifter.)