Göteborgsposten – 6 augusti 1874, sida 1

Dane Conyers gjorde ett tecken åt sin betjent, som tyst och hastigt nalkades honom. o— Huplick, sade den unge gentlemannen, ser ni den der englalika flickan? Tillhör hon pensionen, månne? — Ja, sir, svarade Huplick vördnadsfullt, i det hars blick följde husbondens, om ni menar flickan med det rödaktiga håret, som hänger ner öfver skuldrorna — flickan med den korta grå klädningen. Hon steg om bord i Vevay tillsammans med de öfriga. — Jag har aldrig sett en så intagande flicka, fortfor Conyers entusiastiskt. Huplick smålog. — Hvad skall det der leendet betyda? frågade Conyers förargad. — Ingenting, sir, svarade betjenten; men detta är det tredje ansigtet ni blifvit förälskad i, sedan vi lemnade London. — Inga dumheter. Jag har sett några vackra ansigten af det vanliga slaget, men ett ansigte sådant som detta — aidrig! Och hvad ditt påstående att jag skulle blifvit förälskad, beträffar, så kom ihåg, Huplick, att, fastän jag tillåter dig en viss grad af förtrolighet eftersom du i så många år tjenat min familj, så finnes det en gräns derför. Kom ihåg det! Han vinkade med handen till tecken att betjenten skulle aflägsna sig. Huplick drog sig tillbaka med orubbligt lugn men med ett egendomligt, obehagligt småleende på sina tjocka läppar. Dane Conyers egnade under återstoden af resan mycken uppmärksamhet åt Beryl. Hen beundrade hennes egendomliga skönhet, med en artists ögon; en längtan att få höra henne tala började få makt med honom, och ett beslut att göra hennes bekantskap vaknade inom honom Han hade vid första åsynen blifvit förälskad i en slicka om hvilken han ej kände det ringaste. 3,