Göteborgsposten – 1 augusti 1874, sida 2

medeltiaen aro emellertia BETALT ktupuunteu SY SPE upphofsmannen obekanta; ej emedan menniskorna då voro för råa eller okunniga för att tillbörligt uppskatta en intellektuel öfverlågsenhet, utan sparare derföre, att all industriel sysselsättning ringakt des och ej ansågs förtjeat af de lärdes uppmärksamhet Eno mekanisk uppfiuning, äfven om den våsenutligt bidrog till att öka vilkoren för menniskoslägtets materiella välbefinnande, bade föga att betyda för personer, som under förvånande kullerbyttor på en ldrig filosöfis trampqvarn till det finaste stoft brukade söndermala de gamla frågorna, är smärtan ett ondt, kan en vis man vara olycklig, Lveta vi pågot med visshet; veta vi med visshet att vi ingenting veta, o. d. Det första bruk man gjort af trådlinor torde hafva varit för konstruktion at lättare hängbryggor; men de linor, som härtill användes, bestodo blott at ett antal parallelt med bvarandra liggande jerntrådar, som samtligen skruftormigt omlindades med en annan jerutråd i omedelbart intill hvarandra liggande hvart. Trådlinor deremot, som varit snodda eller slagna af jerntråd på samma sätt som vanliga tåg af hampgarn, lära enl. Combes först hafva blifvit begagnade vid stenkolsgrufvorna i Rive de Gier 1822; men en allmännare uppmärksamhet ådrogo de sig ej förr än 1834, då Ober-Bergrath Albert låt göra och använda sådana vid Klausthal på Harz. Redan året derpå finnas de använda i vårt land, och 1839 infördes deras bruk genom en 4. Smith till England. De vanligen sörekommande trådlinorna äro slagna af sex särekilta parter omkring en kärna af hampa, och hvarje part är på samma sätt hopvriden at sex trådar omkring en mindre hamphärna. Sådana linor benämnas 36 trådiga, och ersarenheten har gifvit vid handen, att de i allwänhet ej förstärkas, om hampkärnorna utbytas emot jern eller jernträd. För att klart inse detta förhållande, som i början låter egendomligt, kan man tänka sig trådlinan såsom en i skrufline viiden tråd omkring en annan af samma tjockiek såsom kärna. Det är då alldeles klart, att vid en intradande belastning den inre kärnan, som utgöres af den raka tråden, skall ensam få uppbära hela påkänningen, enär den yttre skruf-formiga delen har en mycket större förmåga att uttänja sig i axelns riktnivg: Detsamma gäller såväl om de särskilta parterna och deras kärnor, som om sjeltva midtelkärnan. De tillställningar och apparater, vid hvilka trådlinor numera snvändas, skulle man med förbigående af åskledare och telegrafkablar, hvilka ej egentligen höra till maskinbygguadskonsten, kunna sammanföra i trenne hufvudgrupper nemligen: a) stående tågvirke på fartyg och hängbroar samt löpande gods vid grufdritter, pålkranar och ångplogar m. m. b) transmissioner för öfvetförande af en tillgänglig kraft på större afstånd (från 50 till flera tusen fot). 5; c) transporttillställningar, s. k. trådlinebanor såväl till sjös (fasta bogseriagslinor för ängsärjor), som till lavds s. k. luftjernvägar eller fraktlinebanor (dels fasta och dels rörliga) I första fallet användes trådlinan på samma sätt som tramplinor och kettingar, hvilka dock allt mer och mer uttiänvgas af den förstnämda. Denna utmärker sig nemligen ytterst fördelaktigt med afseende å bililghet, styrka och varaktighet samt genom de ringa krattförluster den medför vid användningen såsom löpande gods. Några svårigheter vid begagnandet förefinnas ej heller; om man blott iakttager, att de trummor eller linkorgar, på hvilka bon upprullas, tagas jemiorelsevis ganska stora (omkr. 150 gånger linans diameter). En af de längsta vid grutdrifter förekommande trådlinor finnes vid Zwickau och användes till ett djup af 3370 fot. 7: Behofvet af tillställningen för fortledning af rörelse på större afstånd har i alla tider varit kånbart, särdeles för länsning af grulvor, hvilka ofta äro ganska aflägsna från de vatteufall, som kunna lemna den erforderliga kraften. Också ba många ingeniorer sysselsatt sig med denna fråga; bland dessa intager vår berömde landsman Christoffer Polhem ett aktadt namn. Han förbättrade de 8. k. stänggångarne på ett för sin tid ganska tillfredsställande sätt. Svårigheter vid uppställningen, betydlig kraftförlust genom friktion, men isynnerhet den omstäns digheten, att de ej lämpligen medgifva förflyttning af en hastigt roterande rörelse, äro emellertid stora olägenbeter, som förhindrat en allmännare användning af dessa mekanismer. Det var en ännu lefvande fransk ingeniör Gustave Adolphe Hirn förbehållet, att på ett ytterst enkelt och tidsenligt sätt lösa denna iör ingeniörvetenskapen så vigtiga fråge. Detta gjorde ban genom konstruktion af den telodynamiska kabeln eller vanligen s. k. Hirn ska linledningen. Honom skulle man också kunna tillskritva inforandet af trådlinan såsom ett element i maskinväsendet. Icke nog med att han uppfunnit en af ess förnämsta användningar; han offentliggjorde kven sina beräkningar och tabeller, hvilka ännu i dag ligga till grund för den ändamålsenliga konstruktionen af Iinledningen; och med en sällspord oegennytta underlät han att taga patent på sin uppfinning. Hans namn kan för öfrigt icke nämnas utan en erinring om en annan och det en af ärhundradets största upptäckter, neml. förhållandet emelJan värme och mekaniskt arbete. Sjelf delegare i firman Haussmann, Jordan, Hirn C:o, och ledare af dess spinneri i Logelbach nära Mulhausen, bar han med denna omfattande affärsverksamhet icke blott visat sig såsom en af vår tids mest framstående ingeniörer, utan äfven i jemnbredd med Mayer, Joale m. fl. på ett lysande sätt bidragit till naturvetenskapens utveckling. Också är han sedan flera år ledamot af Franska akademien och hans vetenskapliga arbeten äro källor för Europas lärdaste män. Den Hirnska livledningen består i sin enklaste form af en temligen hbastigt kringlöpande ändlös jerntrådslina, lagd öfver tvenne vertikala skifvor, som i omkretsen äro försedda med spår för linans qvarhällande. Den ena af dessa, som erhåller sin rörelse direkt från axeln hvarpå hon sitter, meddelar den till den andra skifvan på ungefärligen samma sätt som vid en vanlig remledning, likvisst med den våsendtliga skilnaden, att trådlinan är slak, då deremot remmen vid den senare måste till följe af sin Jätthet vara temligen starkt spänd: Skifvorna böra ej vara närmare än 50 till 100 fot från hvarandra, men afståndet kan lämpligen uppgå till 4 a 500 fot. Genom användsnde af dubbelspåriga skifvor vid e. k. mellanstationer och flera ändlösa linor, kan man således fortleda erforderligt kraftbelopp på ända till 10,000 å 15,000 fots afstånd. En af de mest bekanta linledningar är den vid Sebaffhausen, der från trenne turbiner en effekt af 600 hästkrafter föres ölver Rbenfloden omkr. 2700 fot och sedermera genom särskilta sidoledningar aflemnas i mån af behof till flera sabriksanlaggningar. Förlidet år påbörjades en vid Friburg af SociC g6a6ral Suisse des caux et foröts å Friburg för att fortleda 1500 hästkrafter från Saonefloden. Lika vigtig för den större som för den mindre industrien har den Hirneska trådlinledningen äfven fått en ganska stor betydelse för landthushållningen, hvarpå vi ofta finna exempel. Såsom bevis på dess användbar bet kan nämnas, att inom 10 år efter uppfinnivgens offentliggörande (1852) bade en enda verkstad sått göra ötver 400 särskilfa ledningar. Häri trakten se vi den tillämpad vid Lindbolmen, Mölndal, Trollbattan m. fl. sil en. Slutligen bar jerntrådlinan på de sednare åren fått en ej förut anad användning vid flerfaldiga tillställniogar för transport såväl till sjös som till lands, På grund af vätskornas lättrörlighet har ångkraftens tillämpniog för trafiken till sjös flera olägenheter, som ej vidlåda samma krafts användning för landttrafiken. Utom det att förbindelsen emellan tvänne ställen sjoledes medelst ångbåtar, såsom de bittills mandyrerats, aldrig kan blifva så punktlig som genom en jernbana, tå är effekten af de hjul, som framdritva ett fartyg, väsendtligen mindre än af dem, som användas för ett bantågs framdragande, Am JmDDD of nin Hate HELT ak nä rKRe SR