Göteborgsposten – 31 juli 1874, sida 1

i Morgonrodnaden . uppsteg på himlen, innan hon, alldeles utmattad af vaka och tankar, gick till sängs och föll i en djup sömn. Då solens strålar väckte henne, tycktes nattens: bekymmer hafva försvunnit liksom daggdropparne för solen. Hon undrade öfver att hon känt sig så olycklig; verlden tycktes antaga ett nytt utseende och tillvaron hade liksom fått ett nytt behag för henne. — Skall han återkomma i dag? så lydde den fråga, som hela morgonen upptog alla hennes tankar. Hennes sinnesstämning vacklade ostadigt fram och tillbaka — ena ögonblicket kände hon sig förunderligt lättad srån alla bekymmer, liksom om morgonen, andra ögonblicket var hon åter nedtryckt och svårmodig. Då skuggorna blefvo längre och aftonen nalkades, insåg hon, att denna dagen ej skulle medföra den väntade gästen; hon. blef dock lugnare och kände sig styrkt. vid tanken på, att han skulle komma följande. dagen. Hon blef icke sviken i sitt hopp. Herbert Capel gjorde en visit på eftermiddagen. Det var icke svårt för honom att förstå, att man hade väntat honom, och burn litet egenkär, han än var, kunde ban dock ej undgå att märka, att han var för båda damerna en välkommen och efterlängtad gäst. Herbert var van att umgås med vackra och bildade qvinnor; men aldrig förr hade han fört en så lätt och liflig konversation, aldrig förr bade han kännt sig så väl till mode. Och Florence! hon kände sig fallkomligt lycklig, och hon njöt af ett välbefinnande, som hon icke brydde sig om att analysera.