Göteborgsposten – 30 juli 1874, sida 1

Och utan att han sjelf visste derom, glömde han brefvet. Hvad Florence beträffar, tycktes hennes tankar flyga om hvarandra i hennes hufvud som bin i en kupa. Hennes första, hastiga blick på Herbert hade helt och hållet tillintetgjort den svaga förhoppningen, hon hade hyst, att han möjligen icke vore henne främmande ; hon kände sig nu öfvertygad, att hon aldrig förr hade -sett honom. Hon vågade icke se upp, ty hon märkte, att bans blickar hvilade uppmärksamt på henne, och detta i förening med den spänning, i hvilken bon redan förut hade varit, orsakade, att hon måste uppbjuda hela sin kraft för att bevara den yttre fattningen. Hon kunde ioke riktigt sätta sig in i situationen; men hon kände, att det för ögonblicket vore förnuftigast att glömma det ovanliga i densamma och bemöda sig om att slå brefvet ur tankarne och betrakta Herbert Capel som en vanlig gäst. Hemligheten kunde möjligen uppklarna, innan dagen var tilländalupen. ; Emellertid hade mrs Atherton, som hastigt återvunnit sitt lugn och sin sjelfbeherskning, tackat Herbert för det han besökt dem i deras ensamhet. Herbert gaf ett passande svar och då han till sin förundran märkte, att brefvet alls icke blef nämndt, töresatte han sig att omsorgssullt undvika hvarje häntydning på det. Under det följande samtalet förstod mrs Atherton att få honom till att tala om. sig sjelf, och till svar på hennes frågor och af erkänsla för det synbara deltagande, med hvilket de framställdes, omtalade han allt, hvad