Göteborgsposten – 29 juli 1874, sida 2

40PT nalld eSEhnuum VIUu TINUUBSUTEAu Bet 19. Frän Utlandet. I Spanien rasar nu det borgerliga kriget med en vildhet och grymhet, som måste väcka rela Europas afsky och harm, om någon omelelbar inblandning än icke kan med väpnad hand utföras, emodan det skulie kunna leda ill alldeles oberäkneliga följder. Emellertid lider den värnlöse medborgaren djupt härunler, i det han står försvarslös mellan de båda väpnade partier, som brottas med hvarandra om makten, monarkister och republikaner. Ar den fredlige medborgaren republikan, så plundrag han af carlisterna eller tages som gisslan tillfånga; är han åter konungsk, så vederfares honom samma öde från republikanernas eller regeringstruppernas sida, och hans hem uppbrännes. Härigenom föravinner ju all säkerhet till person och egendom, och detta är om något ett fullständigt bevis på en ohygglig anarki, ett verkligt upplösningstillstånd. En hvar, som det kan, skall slutligen gripa till vapen, och ett tillstånd, vitnande om medeltidens barbari, skall inträda, eller har i sjelfva verket redan inträdt. Men äfven mellan de krigförande sjelfva utvecklas en fasansfull grymhet, de ötverdrifter oafsedda som telegrammen innehålla. Den ena berättelsen från Madrid efter. den andra skildrar, huru carlisterna nedskjutit tillfångatagna regeringssoldater. Som svar härpå befalla myndigheterna i Madrid repressalier, och deras, verktyg äro endast alltför ifriga efter att uppfylla dessa befallningar. Så berättar ett nyligen erhållet telegram från Madrid, att ett regemente af jägare nedskjutit ej mindre än två kompanier carlister. Man är således å ömse sidor hvarandra ingenting skyldig, man bryr sig tillochmed icke i Madrid om att skönfärga sina handlingar lävgre. Det är icke underligt, att, en så gammal och bepröfvad stateman som lord Russell under dessa förbållanden bragt Spaniens sak på dagordningen inom engelska parlamentet, om än hans kända hat till Frankrike gjort honom partisk. Ett närmare referat om lord Russells interpellation föreligger, och meddela vi derför här ur detsamma detta: Lord Russell frågade statssekreteraren för utrikes ärendena, om en undersökning egt rum angående det förmenta bistånd, som de franska myndigheterna skulle lemna carlisterna i Spanien, och om föreställningar i anledning bäraf gjorts franska regeringen af den engelska. Man hordeicke glömma, att år 1834 ett fördrag undertecknades mellan England, Frankrike, Spanien och Portugal i syfte att förjaga carlisterna från Spaniens område. Min afsigt är icke att uppmana H. M:ts regering att nu företaga ett dylikt värf, men jag skulle vilja, att Spanien, som har en regering lik Frankrikes, utan en enda dags uppskof blefve erkändt af H. Mts regering. Det är en stor olycka för Spanien, att dess regering icke är erkänd och att en af det landets störste ministrar, som skickats för att representera det i England, icke blifvit mottagen. Jag vill likväl icke i detta hänseendet påyrka för mycket, men jag tror mig dock böra särskilt betona att, efter de rykten som ännu helt nyligen varit gängse, franska regeringen icke allenast vägrat erkänna den i Spanien nu bestående regeringen och afhållit sig ifrån att handla emot det som vän, utan äfven inblandat sig på ett sätt, som strider emot ett vänskapligt godt förhållande. Man har sagt, att carlisterna, då de gå öfver gränsen, erhålla, i stället för att skickas bort till det inre landet, pass såsom personer autoriserade af Don Carlos eller någon annan chef i deras land och att de i denna egenskap tillåtits qvarstanna på det franska området. Det har till och med påståts, att en officer med generals rang har bemyndigats att genomresa Frankrike för att organisera en upprorshär mot Spaniens konstituerade regering. Jag önskar veta, om dessa uppgifter äro sanningsenligadLord Derby, utrikesminister, svarade och sade, att Spanien icke till England stält någon reklamation eller klagan öfver den förmenta hjelp, som Frankrike skulle ha gifvit carlisterna. Han trodde, att ett meningsutbyte härom egt rum mellan Frankrike och Spanien; men han saknade bestämd underrättelse härom. Eftersom Spanien icke begart Englands inblandning, hade han (lord Derby) icke trott sig böra erbjuda denna inblandning, som helt säkert skulle ha gjort mera ondt än godt. Om England gjort Frankrike föreställningar, utan att hafva dertill uppmanats, så skulle Frankrike kunnat svara: Hvarötver har ni att beklaga eder? Man har ej begärt af er, att ni skulle taga del i kontroversen. Den ädle lorden tillade, att man bör tala med stor förbehållsamhet angående frågan om sanningsenligheten i ryktena om lemnad hjelp, emedan det gifves få officiela underrättelser i detta hänseende. Man kan ej tvifla om, att icke en viss qvantitet vapen och materiel förts öfver gränsen, men lorden kunde icke bestämdt säga, i hvilken grad detta kan tillskrifvas slappheten i vaksambet a de franska myndigheternas sida. Skall man härför anklaga de lokala befolkningarnes sympati eller helt enkelt tillskrifva det omöjligheten att bevaka en sådan gräns som Pyrensgränsen: detta kunde han icke bestämdt Säga. Öm det är sant, att carlistotficerare bemyndigats att taga sin tillflykt till Frankrike och derefter äter gå tillbaka öfver gränsen för att ånyo börja