Göteborgsposten – 29 juli 1874, sida 1

begropp att taga, skall föra er! Ni älskar icke er kusin. Se ned i ert hjerta och säg sedan, om ni kan, att jag har orätt. Verldens bifall och de menniskors omdömoa, till hvilka ni nu sätter er tillit, hålla er nu uppe. Men huruledes skall det framdeles gestalta sig. Skall medvetandet, att ni bar varit en lydig dotter, kunna göra er mindre olycklig, då ett oupplösligt band har förenat er med en man, som ni icke älskar? — Om mitt hjerta vore lika så uppfyldt af bitterhet, som det är fullt af kärlek, skulle min vrede försvinna i en oändlig sorg öfver det öde, till hvilket ni sjelf dömer er. Jag behösver icke erinras om, att jag icke har någon rättighet att göra er förobråelser — himlen vet, att jag icke heller önskar det. Lika litet kan jag rädda er mot er egen vilja. Jag kan blott bedja, att mina aningar icke må blifva besannade — att lifvets bästa välsignelser måtte beskäras er under den tid, som standar. — Jag kan icke säga mera. Åt den kärlek och sorg, som så öfverväldiga mitt hjerta, förmår jag icke gifva något uttryck i ord. Om våra vägar skulle mötas, Florence, tidigt eller sent — skall den tystnadens slöja, som alltid har sväfvat mellan våra hjertan, då lyttag. Till dess, farväl! Herbert Capel. Florence kände sig nästan bedöfvad. Hon tyckte, det var en dröm. Ett ögonblick stirrade bon tyst på det mystiska brefvet. — Capel — Herbert Capel! utbrast hon derefter. Hvem är Herbert Capel? Hon lät brefvet åter falla ned på sängen,