Göteborgsposten – 29 juli 1874, sida 1

och pekade på utanakrifton — Miss Florence Åtherton-; så mycket jag vet, finnes det icke två damer i Riohmond med det namnet. Florence betraktade åter brefvet utan att svara och var just i begrepp att läsa underskriften, då något på den första sidan fängslade hennes uppmärksamhet. — Er kusin, står der, hviskade hon — det måste således vara till mig; men hur ... Hon tystnade, läste ett par rader till, hvarpå en stark rodnad betäokte hennes ansigte, under det hon såg upp på Mary. — Har du nämnt något härom för min mor? frågade hon hastigt. — Nej, fröken, ioke ett ord. Jag tänkte att ni kanske... — Att jag helst ville säga henne det sjelf, afbröt Florence Mary, då denna tycktes vilja blifva för närgången. Du har rätt, det vill jag; nu kan du gå. : Då Florence blifvit ensam, började hon med kloppande bjerta och blossande kinder att ånyo läsa brofvet. Det hade hvarken datom eller öfverskrift och lydde sålunda: — Florence! Hvad bar jag fått erfara! Ni skall snart äkta er kusin. Slaget har bedöfvat mig. Först föreföll det mig som en förfärlig dröm, från hvilken jag önskade uppvakna; men, ack — mitt fåfängliga hopp om lycka var blott en dröm — detta var det hemska uppvaknandet. Jag skall icke klaga; jag mottager detta lidande som ett straff för min egen dårskap. Jag önskar, jag begär icke, att ni skall. hafva medlidande med mig utan, endast med er sjelf. Stanna ett ögonblick och betänk, hvarthän det steg, ni står i