Göteborgsposten – 29 juli 1874, sida 1

för att kalla henne till frukost, fann hon henne sittande nere vid floden, hvarest hon, till bälften dold af rosenbuskarne, med strålande ögon betraktade de silfverglittrande vågorna, medan hon tankepridd plockade bladen at en blomma, som hon höll i handen. — År du säker på, att du icke har litet feber? frågade modren, under det hon berörde hennes blossande kind med sin kyliga hand. Rezj, min mor, jag mår fullkomligt bra, svarade hon leende. Boljorna sjunga för mig och rosorna berätta mig sina hemligheter. Men så har du till gengäld plockat sönder deras hjertan. Kom, Florence, frukosten väntar, och arm i arm följdes de åt öfver den stora planen. — Efter frukosten bade mrs Atherton något att ombesörja och gick ut, efter att hafva förmanat Florence att icke öfveranstränga sig; efter ett vankelmodigt vacklande mellan kammaren och trädgården nedtog Fiorence från bokekåpet ett band af Tenngsons dikter och gick ut och satta sig i gräset vid foten af ett träd på planen; men innan hon hade läst en half sida, försjönk hon åter i djupa tankar. Vid fyratiden blef hon störd i sina betraktelser af att höra en vagn rulla fram på vägen, och då hon såg upp, blef hon varse Edgar Lorrimers jagtvagn med dess eldiga fyrspann och snobbiga groom. Edgar sjelf tronade i sin ljusa dammrock, med sin hvita hatt och med den oundvikliga blomman i knapphålet på den höga kuskbocken. Hon gjorde en liten rörelse af otålighet. Af alla menniskor i verlden var hennes fäst