Göteborgsposten – 29 juli 1874, sida 1

känna ett så innerligt deltagande sör henne välfärd ? Då Florence kände sig allt för orolig för att kunna ligga längre i sangen, steg hon upp och klädde sig. Då hon sedan lade banden på dörrläset, stannado hon tankfallt. — Skall jag omtala detta för min mor? Hon , släppte låset och gick långsamt tillbaka till toilettbordet, der hon förblef stående och fingrade nervöst på en ring, som låg på ett porslinssat. — Det är mycket i detta bref, som skulle oroa henne. Jag vill i alla sall vänta en tid och se till, om det icke händer något. Om vi skulle mötas, säger han — storo Gud! och rodnande och skälfvande af rörelse lemnade hon rummet och. skyndade ned för trappan. Florence förmådde icke dölja sin rörelse och tanksullhet för modren, och denna — en elegant, ännu vacker dam med fina, något svårmodiga drag — riktade några vänliga frågor till dottern, hvilka hon besvarade undvikande. Då de bade druckit thet, gick Florence ned i trädgården. En förunderlig rastlöshet hade bemäktigat sig henne — en obestämd, till hälften hoppfull, till hälften orolig väntan. Lifvet hade hittills varit fattigt på händelser för Florence; hennes väg hade legat jemn och rak för henne, och lungt och säkort, som hennes lif hade varit, hade hon fannit det tillräckligt enformigt för att en liten afvikelse från den snörräta vägen in i ett okändt land icke skulle vara så synnerligt obehaglig. Då mrs Åtherton längre fram på dagen kom ut