Göteborgsposten – 29 juli 1874, sida 1

och, under det hon tryckte händerna mot sina ögon, lät hon i tankarne en mängd olika, bekanta gestalter vandra förbi sina blickar, men bland dem alla fans ingen Herbert Capel. Nej, ingen; och ju mera hon tänkte derpå, desto mera öfvertygades hon, att det var första gången, detta namnet mötte hennes blickar. Men kunde väl en främmande skrifva ett bref sådant som detta, ett bref, som röjde en så fullkomlig bekantekap med hennes lif och förbållanden? Det var omöjligt. Han måste således känna henne — måste hafva iakttagit och studerat henne utan hennes vetskap. Men hvar, huru och när? Ab, det skulle kanske kunna vara ett skämt, en mystification af värsta sort. Hon tog åter fatt i brefvet och stirrade på det. Nej, hvarje ord bar en prägel af omisskänneligt allvar och uppriktighet. Men det vore ju möjligt, att det kanske icke var till henne. Ett misstag skulle kunna ha egt rum vid aflemnandet. Hon kunde dock icke fortsätta denna tankegång, ty äfven om hon icke kunde taga hänsyn till den riktiga adressen, så gjorde sjelfva brefvets innehåll det omöjligt att tvifla om, att det ju var beetämdt för henne. Hon skulle äkta sin kusin — till en del, menade hon, af hänsyn till sin familj; och — nej hon Fälskade viest icke Edgar och hade heller aldrig gjort sig några bekymmer i det hänseendet. Hon hade med lugn funnit sig i, hvad som hade blifvit bestämdt, utan att nära några tvifvel om, att det kunde vara henne nyttigt. Men i himlens namn! hvad kunde väl hon vara för Herbert Capel eller han för henne, att han skulle