Göteborgsposten – 28 juli 1874, sida 2

manade henne att snarast möjligt gå till sängs. Mary önskade intet högre och glömde helt och bållet bort det, eom utgjort enda anledningen för henne att sitta uppe — nemligen att aflemna brefvet till sin unga fröken. Men så snart hon följande dags morgon slog ögonen upp, erinrade hon sig hvad hon hade försummat, och det första hon företog sig, var att skynda in till miss Athertons rum, i hvilket hon, efter att ha klappat på dörren, inträdde. : Klockan var mellan sju och åtta. Florence Atherton hade nyss vaknat; hon låg med armarne under hufvudet och såg ut genom fönstret. Morgonsolen strålade in i rummet och kastade ett rosenskimmer öfver hennes ungdomsfriska ansigte. — År det du, Mary? frågade hon utan att vända hufvudet, då pigan inträdde. — Ja, ursäkta, fröken, det är jeg, ovarade Mary, under det bon med en något hemlighetsfull och vigtig min närmade sig eängen, — hon hade nemligen sin egen mening angående brefvet. — Jag kommer för att lemna er detta bref, fröken: jag mottog det igår af en herre, medan ni och frun voro ute. Florence såg något förundrad på henne. — Ett bref till mig — från en herre? återtog hon. — Ja, fröken, af en ung. herre, sade Mary med en stark betoning. Han kom hit åkande i en droska och frågade först efter frun och sen efter er; han tycktes blifva ledsen, då han fick veta, att ni icke var hemma och uppdrog åt mig att lemna er detta bref, så snart ni kom