Göteborgsposten – 28 juli 1874, sida 2

husl. Skene. — Å EN Far Från Utlandot. Lordmayorn i London är en mycket herad, men äfven mycket pinad man. Hans nseende är så stort, att han nästan går och äller som det britiska örikets högste dignitär medelbart under kronan; men hans embete itver honom derför ej allenast omsorgerna om tadens förvaltning och domareposten — oafedt, det att han oftast älven mäste leda sin gen betydande affärsfirma i City och jemväl fta, såsom f. n. är fallet, har att utöfva pliger som medlem af parlamentet — utan etäler på bonom äfven fordran af en mer än aravisk gästfrihet. Den största fördelen med emvetet är i sjelfva verket den, att herrligheten blott varar ett år, annars skulle äfven en stor eity-magnats stora, fylliga penningpung kunna med tiden börja att visa betänkliga tecken till lungsot. Knusslar lordmayorn med bevisen på sin gästfrihet, så tadlas han härför ej blott af de bedragne, som gått förlustige om en god festmåltid, utan af hela Londonpubliken, tör hvilken då pressen gör sig till språkrör i ingalunda höfliga ordalag. En af denn. v. lordmayorns siste föregångare skulle kunna ha åtskilligt att anföra härom. Men den, som nu för spiran i Londons gamla stad, kan ej ens af sina fiender förnekas det ärofulla vittnesbördet, att han uppträder eå splendid, som det höfves City-kungen. Ånnu i tisdags hade mr Lush samlat ett sällskap at representanter för vetenskap, konst och litteratur till en festlig måltid i den egyptiska salen i tie MansionHouso; och redan följande afton satt ban återigen vid det rikt prydda bordet i samma sal, denna gåog i spetsen af representanter för den högre politiken, ty middagen gafs till ära för H. M:ts ministrar. Det var för öfrigt, för att noggrant följa den engelska titulaturen, ej längre mr Lush, som här uppträdde, utan Sir Andrew Lush; mellan de båda dinererna hade baronetbrefvet fallit från nådens himmel. I trots af denna lordmayorns höga ställning, skall han likväl icke här vidare sysselsätta oss, utan en af hans gäster och dertill den mest framstående, Disraeli. Premierministern mäste naturligtvis hålla tal vid bordet, och han begagnade sig at detta tillfälle för att sätta sin regeringsverksamhet i den bästa deger och redan nu bänvisa på ernådda herliga frukter. Så prisade han sin regering för den nya utskänkningslagen, fabrikslagen, lagen om kyrkodisciplinen, lagen om inskränkning af patronatsrätten inom Skotlands kyrka, hvilka båda senare lagar gåfvo ministern tilltälle att orda om den stora kamp, som Rom för mot verlden, sålunda betecknad: Vi kunna icke blunda för den stora förändring, som törsiggår sedan. någon tid i Europa, och ej blott i Europa, för denna stora kamp mellan den andliga och verldsliga makten som redan haft så stora verkningar och tryckt ein outplånliga stämpel på mensklighetens historia. Striden har enligt vår öfvertygelse redan börjat med icke olika krafter på båda sidor. Vi ha derför erkänt det som vår pligt att genom stärkandet af vårt lands kyrkliga institutioner sörbereda oss till den kommande stormen. THär anspelar Disraeli på de nämnde båda lagarna, hvilka skola fria det engelska folket från stora inre faror. Af vida störra intresse än anmärkningarne öfver. den inre politiken voro dock Dieraelis yttranden om den utländska, hvilka vi förut i korthet omnämnt, men nu söreli ga i ett fullständigt referat. Han yttrade neml. följande: Jag kan ej säga, att Europas ställning är sådan, att man kan med jemnmod betrakta den. Jag skulle bedraga er och mig sjelf, om jag ville här uttömma mig i tomma fraser och lyckönska eder till andra lände:s lugn. En hvarjvet ochimåste beklaga, att några af de mest gynnade trakterna i Europa, de af försynen mest gynnade och genom sina innevånares äldre civilisation högst berömda nationer, hvilka i hög mån bidragit till mensklighetens framsteg och upplysning, befinna sig ett tillstånd af anarki eller åtminstone på gränsen dertill. Men derom kan jag försäkra er, att det aldrig i deta lands historia, så långt min personliga ertarenbet når, funnits någon tid, då H. M:ts regering af alla nationer, lander, makter och folk, så långt min personliga erfarenhet när, fått mottaga så många vänskapsoch aktningsbetygelser, som Evgland erhäller i närv. ögonblick. (Bitall.) Jag säger utan tvekan: det har aldrig funnits någon tid, då dess vänskap, dess verkliga vänskap söktes med mera ibållighet och ifver at alla ledande makter och lander i Europa och jag vill tillägga, i Amerika, än just i detta ögonblick. (Bifall.) Detta land eger derför ett stort inflytande, och detta iofiytande skall, derom kan jag försäkra eder, utöfvas 1 fredens intresse och till mensklighetens allmänna gagn, så länge vi ha den äraa att vara H. M:ts rådgifvare. Men då jag säger detta, önskar jag icke, att ni blott ett ögonblick skall törutsätta, att vi skola nöja oss med att vid hvarje tilltälle erbjuda endast toma ord åt dem, som kunna vara våra bundsförvandter och begära vår vänskap. Vi uppställa ej ett ögonblick den grundsatsen, att vi icke skulle i många spörjsmål, hvilka kunna uppkomma och beröra verldens öden, vara ansvariga Europa; men vi tro, att under tingens närvarande ställning Englands inflytande utöfvas, och kan med stor verkan utöfvas icke allenast till fredens bevarande, utan för att genom vår sympati och våra råd bidraga till att återskasla nu splittrade och i olycka stadda stater och land en Sstallning som skulle öfverensstämma med deras forna ära och öden, och att utjemna intressen, hvilka, nu stridiga och förderfliga, tyckas uttömma krafterna hos nägra af de herrligaste land. (Bifall). Mina herrar! Jag har berört denna punkt, emedan jag insåg, att fullständig tystnad och tillbakadragerhet skulle missIL manada hanna att angnuant vr Ilan 2 4ill AA