Göteborgsposten – 28 juli 1874, sida 1

VR X—7 80 — — — åtgärden; men der bakom ligger likväl en annan ganska enkel och lätt insedd beräkning. Denna är, att i samma mån som myntet, genom en rubbning i realisationen, försämras, skulle också skattebidragen derigenom nedsättas. Kalkylen är riktig, och slutsatsen ligger så närhändt, att den kan fattas af en hvar. Härmed förenar sig också ett annat stort intresse, som olyckligtvis hotar att snart nog blifva nästan lika så allmänt som de skattskyldiges — jag menar de gäldbundnes. Den som har skulder att betala, han tänker: hvad gör det mig om myntvärdet faller? Jag liqviderar så mycket lättare.? — Sådana tankar ansåg tal. hafva slagit djupare rötter än man öppet ville erkänna och derföre var det af stor betydelse att på en nyss hållen konferens hade upplysta män efter de mörkaste målningar af dåvarande förhållande, under mycket bifall uttalat: man har bedragit oss på realisationen. — Rej, man har icke bedragit oss på realisationen, yttrade G., utan tvärtom; man har derigenom afbrutit ett fortsatt bedrägeri. Detta har man gjort, m. b., ty, bedrägeri var det, när den enskilde, utan sitt förvållande, och utan att kunna skydda sin rätt, plundrades på en lagligen ärfd, eller genom arbete samlad egendom, som bortsmälte i hans händer. Den lagstiftning, som tillåter och legaliserar dylikt, den handlar efter mitt begrepp oärligt, och illa vårdar sig det folk om sin nationalära, som ej lägger redlighet och tro och heder som orubblig grundval för sin lagstiftning. Derefter uttalade G. eina äsigter om de åtgärder som borde vidtagas för realisationens bestånd och riksbankens konsolidering och dessa åtgärder bafva sedan blifvit vidtagna, ehuru de för 30 år sedan väl ansågos önskvärda, men icke utförbara. Under det ofvan antydda anförandet vidrörde G. en omständighet som egde nära samband med hans uppfattning om nödvändigheten af en representationsreform. Ständorna kunde visserligen anvisa huru riksbanken skulle förvaltas, men omöjligt reglementera med afseende på alla förhållanden som kunde inträffa. Huru skulle då dessa kunna bedömas? Och hvem skulle bedöma dem? KÅaturligtvis bankostyrelsen; -men, anmärkte G., dess grundlagsenliga sammansättning är olyckligtvis så beskaffad, att jag måste bekänna, att jag dertill anser den föga qvahjficerad. Och likväl ingriper behandlingen af dessa frågor djupt i både bankens och hela samhällets välgäng. Äfven vid 1844—45 årens riksdag hade ett förslag till national-representationens ombildning af konstitutionsutskottet blifvit uppgjordt: det afsåg visserligen inrättandet af två kamrar, men tillika ett kombineradt ståndsoch klassvalssystem. Hvad är förslagets hufvuddrag? — frågade G. — Jo, att den lagstiftande makten äfven här blifvit så fördelad, att den nästan enväldigt faller i händerna på en enda samhällsklass, eller ett intresse, hvilket denna gång skulle vara embetsmannaintrosset-. Sedan detta påstående blifvit styrkt, fortsatte G.: Det är lärorikt att se, huru sålunda de samma personer, som förr vid flera tillfällen så bittert (och jag medger det, med skäl) klandrat andra representationsförslag för ensidighet, nu i sitt eget arbete ådagalagt just denna egenskap, i kanske ännu högre grad, follkomligt blinda för den eviga sanningen, att all makt, som saknar motvigt och begränsning, den må läggas hvar som helst, förr eller senare öfvergår till missbruk. Ett exempel härpå är just detta förslag. Inom utskottet, der det blifvit utarbetadt, har makten fallit i händerna på en kompakt majoritet, och huru har den blifvit begagnad? Jo, M. H., för att åt den klass inom samhället, som utskottsmajoriteten representerar, bereda större makt och ökadt inflytande på de öfrigas bekostnad. Men på samma gång G. ådagalade, hvarföre detta förslag icke var antagligt, uppmanade han ståndet att icke bandlöst kasta ifrån sig förslaget, utan för befrämjandet af en fredlig och möjlig reform uppträda såsom on medlare, en skiljedomare emellan, å ena sidan de stegrade anspråken och å andra sidan den styfva oblidkeliga protesten mot allt hvad det allmänna tänkesättet i detta afseende fordrar, och visa, Åatt man är villig till eftergift för billiga önskningar, och säga bestämdt, en gång för alla: detta är gränsen, hvartill vi vilja gå men icke längre. I det nu anförda äterfinver man samma tanke uttalad, som G. hyllade tjugo år senare, den oafvisliga nödvändigheten af att medla emellan de stridiga intressena om reformen på fredlig väg skulle kunna genom föras. Två dagar senare förekom hos adeln et förslag, som stod i närmaste gemenskap mec reformfrågan: detta förslag, väckt på riddar —— AA !2x4mtmmov—— LL Å I MM I I KK Fr II I SF EP SP AR FEN