Göteborgsposten – 28 juli 1874, sida 1

han visade sig väl hemmastadd äfven i våra arfslagar och deras historia. Medelst sin alltid logiska bevisning ådagalade nu G. att det var lika omöjligt kunna bänföra denna fråga under kategorien af ständets förmån, frihet och rättighot, — som det var omöjligt att kunna draga den under rubriken privilegier, hvadan adeln ingen rätt egde att motsätta sig rikets ständers genom tre stånd redan fattade beslut. Jag tillåter mig äfven — anförde G. — yttra mitt bekymmer deröfver, att en fråga, sådan som denna (nemligen v. Hartmansdorffs förelag att adeln skulle med åberopande af 114 8 Reg.-f. ; protestera mot de tre ståndens beslut) nu blifvit bragt å bane, ty i ett samhälle, der stateförfattningen eger så litet sammanhang som hos osg, tror jag att första vilkoret för dess bestånd måste vara den mest samvetsgranna uppmärksamhet derpå, att icke i någon hårsmån vilja gå utöfver de gränser, som lagen utstakar för dess verksamhet. Man har ofta sagt och man har stundom hatt skäl dertill, att vissa delar af vår representation af ifver för sina meningar hafva blifvit förledda att till deras genomdrifvande gå ytterst på grängen af hvad lagen i formelt hänseende tillåter och äfven någon gång derutanför; men hvart ekall det på slutligen leda om man äfven å andra sidan öfverakrider denna gräns? Måtte man väl besinna, att hvarje gång man så handlar, är det ett slags Rubicon man passerar! Och innerligt ville jag önska, att en och hvar lade de orden djupt på hjertat, hvilka under årtusende gått och gällt som orakelspråk i Nordlanden och hvars anor gå till Havamal: När väld på tinget dömer, är ofärd nära. Man skall måhända nu erinra, att allt det ur Gripenstedts yttranden här i de särskilda frågorna anförda, icke gerna kunde bestridas, och att det således icke var något utmärkande att han uttalade dessa grundsatser; men det bör icke förbises, att tretio år ha förflutit sedan det yttrades som här meddelats, och att både den politiska och sociala utvecklingen under dessa tretio år gjort så stora tramsteg, att endast de mest framsynta kunde derom hysa någon föreställniog, såsom en möjlighet 1844. Man bör ihågkomma, att ännu vid 1850—51 årens rikedag var det ytterst få representanter som inrymde den tanken, att staten kunde verksamt bidraga till jernvägsanläggningar i vårt land, och att ganska mänga hyllade och uttalade den åsigten, att i vårt land voro jernvägsbyggnader föga behöfliga samt af lokala och klimatiska skäl knappast uttörbara. Det har blifvit sagdt, att nationalekonomien och bankväsendet icke voro föremål för G:s allvarliga studier innan han 1848 inträdde i konungens statsråd. Men verkliga förhållandet var, att just den politiska ekonomien hade utgjort hans älsklingsstudium sedan han beslöt eig för att beträda den offentliga banan: annars skulle han icke så klart och åskådligt redan 1844 och under den påtöljande riksdagen kunnat yttra sig hvarken rörande riksbankens ställniog, grunderna för fattigvården eller beträftande ott nytt myntsystems antagande, vid nvilka frägors behandling han uttalade åeigter, som visserligen nu allmänt äro erkända, men som då ansågos af en mängd inflytelserika män inom representationen såsom allenast paradoxer, ehuru med talang försvarade. Den nu verkande generationen inom vårt land har knappast någon aning om den stora finansiela rörelse som under medlet af 40talet pågiok inom vårt land och som gälde frågan: bör och kan realisationen upprätthållas? Många torde nu knappast veta hvad med realisation förstås, då alla nu för tiden icke hafva ringaste anledning betvifla rikebankens förmåga att med klingande mynt inlösa sina sedlar; men huru otroligt det nu kan synas, så var verkligen på 40-talet förhållandet sådant, att åtskilliga märkliga intressen gjorde sitt bästa för att utverka eller förbereda ett beslut i den rikningen att den redan åstadkomna röalisationen måtte sprängas, d. v. s. framkalla mynt värdets fall, och många voro fast öfvertygade att realisationen icke kunde upprätthållas ÄÅnnu-, yttrade G. d. 18 december 1844, då frågan om riksbankens ställning förekom, hat man väl icke, annat än undantagevis utsag detta i bestämda ord, utan blott prelndiera dersdt och känt sig före med några generell: förklaringar, att en mera än 100-årig erfaren het borde lära oe omöjligheten af realisatio nons upprätthållande, och att silfret ofelbar 3 alltid skall gå ur landet, intill dess man vid tager det enda verksamma och radikala kor 3 rektivet som finnes, nemligen förbud mot des t utvexling. Så talar man, och en patriotis omsorg för bevarandet af rikets metalliska va luta får gälla som motivet till den önskad AAE ——