Göteborgsposten – 25 juli 1874, sida 1

F72 2 ÅÅde att året efter vilja försöka en utställning i Uddevalla — tro mig, det går inte. Men så trodde ej Göteborgs och Bohusläns HushåHningssällskap, ej heller dess under förra hösten tillsatta Bestyrelse tör Industrioch Husslöjd-utställningen i Uddevalla 1874 — och de bråkade alltjemt. Det var blott ett par rader i Hushållningssällskapets stadgar af 1872, som gåfvo uppskof till allt detia öfverläggande, resande och skrifvande: Industri-och Husslöjdutställaing af tillverkningar inom länet hålles i Uddevalla hvart 3:dje år, så ungefär lär det lyda; det var dessa rader, som skulle bringas till verkställighet för första gången. Det var dock nästan på ett försök, ty verkligen sakkunniga personer — att icke nämna min aktade vän hr A. — voro af den föga förhoppningsfulla åsigt, att industri finnes nog, men den kommer ej hit — husslöjd, den vilja vi ej tala om i Bohuslän — fisk och pitprops är det enda landtbefolkningen sysslar med-Det är onekligen en vacker tanke den der, menade återigen hr A, batt visa sina skatter för sitt eget land, sitt eget län, medgitves, medgifves — det kan rycka upp 088 lite ur hvardagslifvet att få se hvad våra närmaste grannar arbeta — onekligen mycket vackert tänkt — att låta en och annan id falla ned bland folket, kanske här och der väcka den slumrande hågen till bandaslöjd på lediga stunder — vackra tankar, hedra uophofamännen — men det går inte, sanna mina ord. Under sådana auspicier lär arbetot ha börjat; man påstår att redan på gamla året åtskilliga möten höllos af bestyrelsens outtröttlige ordförande — man såg sig om bär efter lokal och fann ingen lämpligare än elementarläroverkots byggnad, ehuru åtskilliga andra sägas hafva varit på förslag. Visst är, att på nyåret öfversvämmades länet af ett litet häfte, kalladt Program för Industrioch Husslöjdutställningen i Uddevalla 1874, hvari man fick veta, det utställningen askulle omfatta 14 grupper (storartadt tilltaget!) från ritningar och modeller ända till vöfriga alster af induetri och husslöjd, ej till föregående grupper hänförliga — man fick veta att 8 st. guldmedaljer Åkunde komma att utdelas, att inalles priser till ett värde af 2500 kronor (vill jag minnas) voro utfästade och slutligen att anmälningstiden utgick den 1 maj. Och så kom den 1 maj och den 1 juni och 1 juli, och en vacker dag blefvo vi goda Uddevallabor öfverraskade af följande notis i vår tidning, vår egen tidning: Göteborgeposten berättar rörande de fortskridande tillrustningarne för utställningen häretädes, att de bedrifvas med största skyndsamhet; annexbyggnaden är redan färdig. Hedersplatsen i stora salen är förbehållen åt 0. 8 VX a Edi. dubbel öfvorraskning — vi hade således verkligen en utställning, d. v. s. ett ämne till en utställning, inom våra murar — och det visste Göteborgsposten om, vi sjelfva visste intet ord; hvem hade väl också tid att vandra den långa Kungegatan upptöre ända till läroverket för att se, om det blef något af, mera än de annonser vi nu ett par månader varit vana att se i vårt eget blad. Lyckligtvis hade vår alltid påpasslige redaktör Göteborgsposten att tillgå och stod det der tryckt, så var det ju intet tvifvel, utställningen hade verkligen kommit oss på lifvet — och det der talet om en annexbyggnad måtte just inte tyda på godt utrymme i vår präktiga skollokal — det måtte således ändå bli nägot af. Jag gjorde verkligen en titt ditupp för att se huru det stod till — jag fann en utställningsbyrå inrättad, der redan ansenliga högar af utställningsgods voro samlade, jag fann att på skolgården en byggnad i hast uppvuxit, ty sör en vecka sedan fanns der ingen pinne bedyrade grannarne, och nu stod byggnaden färdig och man höll just på med att under den utspringande gafveln anbringa en läktare — sör prisutdelningen sades det. Jag inträdde i skollokalen — men der måtte jag ha gått miste, ty knappast något rum kände jag igen; i stället för skolbänkar och katedrar fann jag idel utställningsbord och skärmar i en rätt behaglig mörkbrun färgton. Nå, det lär väl ändå bli något af, min vän A. till ätrots, tänkte jag, helst då jag i förbigående fick veta att öfver 350 utställare anmält sig. Men i den kaotiska blandningen af sågande snickare och hamrande tepetsörer, af tyger och packlårar, bomnllsgarn och korgarbeten fann jag mig ej riktigt väl till mods, utan beslöt att afvakta utställningsdagen. Dock först en fråga, hura representeras vår stads mest bekanta industri, huru många borstar äro anmälda? — Ingen enda blef svaret. Kunde just tro det; den gamla goda stammen af borstfabrikanter i vår stad har newligen skingrats åt alla håll, och den yngre generationen kan ej rätt uppehålla det fordna anseendet Men de kommo dock, just i grefvens tid, såsom jag sedan sporde — och så nalkades utställningsdagen den 15 juli. Innan dess blef jag öfvertygad att hafva tagit miste, grundligen miste — utställningen var i sjelfva verket ej så främmande för vår stad — vår egen tidning hade berättat om utställningen i ett föregående nummer påstod man. Jag letade och fann verkligen så lydande rader: Man har uppfört en annexbyggnad om 85 fots längd, som nu är i det närmaste färdig ; utställningen lofvar sålunda att varda ganska storartad. (Man skulle nästan tro sig läsa G. H. T., så gammalsvenskt låter det). — Jag erkände obetingadt missI taget. Siadens innevänare hade också på ett gästfritt sätt gått Bestyrelsens önskningar till mötes och för de främmande prisdomarne, flera än 80 till antalet, upplåtit fria bostäder under I ( 1 ; L j j g