Göteborgsposten – 24 juli 1874, sida 2

herr Binggrens vackra dotter; men dessa styng öfvergingo till högst angenäma sällhetskänslor, då hon såg hans blick vända sig mot benne sjelf med ett uttryck, som hon icke kunde missförstå. Men äfven Julia förstod mycket väl dessa blickar: hennes ögonbryn rynkades dervid och öfver hennes drag spred sig ett uttryck af på en gång hat, harm och elak segerglädje, hvilket gjorde henne afskyvärd. För hvarje gång som. Lagerkrona åter vände sig till henne, försvann likväl detta uttryck lika fort som det kommit, och hon visade åter den hos henne ovanliga liflighet, som hela aftonen utmärkt henne. Händelsevis gick Lagerkrona in i herr Binggrons intill salongen belägna arbetsrum, der för tillfället ingen befann sig. Julia kastade dervid en blick på tadren och gjorde en liten bestämd nickning med hufvudet; denna nicknings betydelse var för Marie fullkomligt oklar, men den måtte uppfattats af herr Binggren, ty han svarade med en liknande, ehuru mindre bestämd nick, gick med något tvekande steg efter Lagerkrona och stängde omsorgsfullt dörren efter sig. Julia blef i detsamma mycket blek; hennes läppar darrade och med en konvulsivisk rörelse förde bon banden till bjertat, liksom tör att dämpa dess häftiga slag. Lagerkronas och Biaggrens samtal blef långt. Det fördes eå tyst att ej ett ljud trängde genom d tillslutva dörren. Plötsligt börde man doc Lagerkrona med ytiersta häftighet utropa: — Ah! det är en nedrighot! den geme