Göteborgsposten – 21 juli 1874, sida 1

oss okända: man kan ej ens säga, huru länge han dröjde på vägen. Det enda vi veta är, att han, sedan hans reskassa småningom blifvit tömd, försålde allt hvad han kunde umbära och slutligen äfven sin häst, hvarefter resan fortsattes till fots. Carl XII belögrades redan i sitt qvarter i Bender, då en dag en tysk bonde klädd i utslitna kläder och utan skor, anmäler sig vid turkarnes förposter, bedjande att blifva förd till svenska konungen, emedan han, såsom sändebud från dennes undersåter, hade att till densamme framföra ett ärende af högsta vigt. Väl torde den turkiske höfvitamannens blickar med hånlöje hafva fallit på den till utseendet lumpne bonden; dock tillät han, af vördnad för den monark, saken rörde, att bonden ledsagades till porten af konungens qvarter. Efter tillbörliga bultningar och nöjaktiga svar på de frågor, hvilka ivifrån gjordes, öppnades porten och bonden trädde in på gården. Här möttes hans öga genast af följande föremål : närmast porten låg en nyss slagtad häst, på hvilkens lekamen slagtarens knif ännu höll på att beskrifva sina hieroglyfer. Det var konungens lifdäst, hvilken nu skulle bevisa sin herre och hans drabanter den sista tjensten med att stilla deras hunger, ty de ledo brist på det nödvändigaste. Nära intill eatt på en