Göteborgsposten – 20 juli 1874, sida 1

tyckte att allt var rätt och bra gjordt och som otvifvelaktigt skulle tyckt så, om det än varit aldrig så bakvändt, antingen det nu var af oförmåga att reflektera öfver saken eller af en gammalmodig vördnad för bandlingsfriheten och eganderätten eller kanske rätt och slätt af kärlek till den hädangångna och vana att respektera hennes vilja, ty hon, denna enda förnöjda, var ingen annan än en den aflidnas f. d. tjonarinna. Då testamentet skrefs, satt gamla Johanna helt tyst i sin stuga, i sitt hjerta välsignande sin matmor för det hon i dennas tjenst funnit tillfälle att sammanspara så mycket, att hon kunnat skaffa sig eget tak öfver hufvudet, och när hon sedan begaf sig till sterbhuset, var det blott för ait ännu en gång få se den döda och strö litet klippbarr på vägen till hennes graf. — Nå, gamla Johanna, du är icke nämd i testamentet, sade utredningsmannen, då den lilla gumman en deg kom inför hans ögon Den gamla eåg på honom, och han smålog, när han betraktade det fromma ansigtet, men hon blef ändå svarslös, ty skämt förstod hon sig icke på. — Emellertid, återtog han, är det arftagarnos önskan och vilja att du, medan boet ännu är orubbadt, derur måtte utvälja dig hvad helst da vill. Tag hvad som kan vara dig nyttigt och kärt; det är mig en glädje ati få meddela dig detta. Det var ett stort och gladt bryderi den gawla tjenarinnan kom uti, om ock tårarne stodo henne i ögonen dervid. Att så ur ett