Göteborgsposten – 20 juli 1874, sida 1

Arftagerskan. (Ur Veckotidn. Svalan). Den döda bade under bela sin långa lefnad ådagalagt ett utmärkt förstånd. Hon hade haft ett godt omdöme; med oförvillad blick ade hon genomträngt månget af lifvets för len ytlige betraktaren dolda förhållande; bon ade ipå en gång varit sparsam och gifmild och, om hon ärft den första lilla grundplåten, var denna dock jemförelsevis så obetydlig, hade den genom blotta tillfredsställandet af vår tids mest anspråkslösa fordringar så lätt kunnat förskingras, att hon, som från början vårdade det lilla kapitalet och sedan så småningom mångdubblade det, väl kunde betrakta det som sin rättmätiga egendom, hvarmed hon egde göra hvad helet hon ville. För så vidt en menniska någonsin kan kalla det betrodda godset sitt, så kunde hon det, ty då hvarje arbetare eller annan person, som gjort henne den ringaste tjenst, alltid fått sin fulla betalning och, om han var behöfvande, vida derutöfver, så — vi upprepa det ännu en gång — måste ju hvad hon egde odisputabelt tillhöra henne och hon kunde ju fritt förfoga deröfvor — hon och ingen annan. Dessa voro sanningar, som kvar och en tycktes erkänna, De voro så solklara, så påtagliga, de hade nu i många långa, tider legat så för öppen dag, att det visst icke fallit någon in att disputera dem, och den, som sal