Göteborgsposten – 20 juli 1874, sida 1

— — — — rikt hus få välja ut hvad hon ville; att så få taga ett minne af sin matmor, det var en ära som hon aldrig drömt om; hon riktigt blygdes deröfver. Der fans mången vacker sak, mången som var henne kär, mest för den bortgångnas skall, men den fattige måste först och främst tänka på hvad som kan vara nyttigt, och gamla Johanna gjorde derför i tankarne en liten inventering på kökets nedersta hyllor, under det hon stod derinne midt på salsgolfvet och i förlägenbeten lät sina blickar vandra omkring på de små blomlanden derutanför fönstren. Det var tidigt på våren, så att granrishöljet ännu låg skyddande öfver blomstertufvorna; men på ett enda ställe voro några qvistar borttagna, på det att snödropparne skulle kunna skjuta upp sina späda stänglar, och nu stodo de som en jungfrukrets på sin kulle med de bländhvita klockorna förtroligt lutade mot hvarandra. Det var naturligt att Johannas öga akulle falla på dem, och sedan gick det henne som barnet, när det fått en ljuspunkt i sigte: hon kunde icke mera taga sina blickar från det lilla stjernfallet. Det glimmade så klart, som skulle det nyss blifvit nedsänkt från den himmel, der Johannas fromma tanko såg hennes matmor sitta och blicka ned med glada barnaögon; det skimrade, som skulle det med tusen strålar velat genomtränga hennes hjerta, att detta måtte snöhvitt varda, att ingen tanke på slem vinning skulle kunna trifvas derinne, och så blef det henne allt mer och mer klart att intet, nej intet i hela huset var henne så kärt, eom den lilla