Göteborgsposten – 17 juli 1874, sida 1

tkanfförutsättas, att dessa ministrar då gingo in utan klar föreställning om den häftiga och bedröfliga brytning, som sedan skulle manas till lif. Mar behöfde icke då fordra af dem, att de skulle vara vuxna denna strid eller att de skulle ega tillräcklig spänstighet eller oböjlighet, alltefter behofvet, för att med framgång kunna kasta sig in i densamma. Helt annorlunda är det nu. Striden är ju nui full låga. Konungens och riksdagsmajoritetens (landstinget och minoriteten i folketinget) fordringar och önskningar äro temligen tydligt uttalade. Man vet, hvad man har att stå i. Den nya ministeren kan omöjligen hafva intagit sin plats utan att vara fullt medveten om hvad den åtagit sig. Och hvem kan neka, att det antyder en viss styrka, då de nu verkligen åtagit sig värfvet? När Frijs Frijsenborg, Estrup, Moltke Bregentved, Haffoer och Holstein-Holsteinborg dragit sig till baka, så vågar Fonnesbech, den förre inrikesministern, träda fram och öfvertaga konseljpresidentebefattningen jemte finansportföljen. Det bevisar, redan det, åtminstone mod, men det torde äfven bevisa något mera: Fonnesbechs förbindelser med godsegarepartiet torde hafva blifvit ännu fastare och intimare; och detta innebär icke så litet, då ett kabinett utan stöd af de stora godsegarne under närvarande förhållanden skulle vara en fullkomlig dagslände-ministr: den skulle dö efter en enda riksdag. En af Köpenhamnetidningarne säger också, att de afgångna ministrarne i viss grad blefvo öfverraskade af striden, och att de voro fullt berättigade att afträda, då män visade sig, som hade frivillighetens stridslust. Eit ingalunda betydelselöst tecken, att här nu är fråga om en ministöre de combat, tro vi oss äfven se deri, att justitieministern Klein har återtagit sin förra portfölj. Den extraordinarie höisteretsassessorn, d. v. ministern Klein, visade sig under de heta hböstdagarne i folketinget förlidet år såsom en bland de ifrigaste och häftigaste bekämparne af vensterns anspråk och är kanske den af de förra ministrarne, som i högsta grad varit utsatt för den inbitna oppositionens bitterhet. Man kan ju icke neka dessa omständigheter en viss betydelse, då det är fråga om att göra klart för sig, hurudan den nya ministerens ställning kan blifva. Alla märken och tecken synas oss gisva till känna, att den nya konseljen, den må nu komma att kämpa med framgång eller icke, åtminstone i närvarande stund torde vara besluten att möta vensterns anspråk med det på olika håll mer eller mindre väl anskrifna non possumes. Huru länge den dermed skall fortsätta, det beror kanske derpå, om venstern tager sitt förnuft till fånga; endast under denna förutsättning blir ju en kompromiss här möjlig. Då, om icke förr, har stridsministören spelat ut sin rol. Rörande det mer eller mindre pålitliga stöd, som den nya ministåren har att påräkna af landstinget, minoriten 1 folketinget och preseen, böra vi kanske tillägga ett par ord, då i detta afseende. en och annan. antydning förekommer i de danska tidningarna. Man har sagt, att den nya ministören icks utgått ur landstinget, hvilket man temligen allmänt fordrat, att den bort göra. Skulle inom denna kammare kunna tänkas en lutning till en kompromiss, så blefve ministören Fonnesbechs ställning förmodligen icke den behagligaste, och det vore då mycket sannolikt, att dess ledare gjort för mycken räkning på sina förbindelser och tagit sig vatten öfver hufvudet. En sådan fusion är dock ärnu på länge knappast tänkbar. Hvad minoriteten i folketinget beträffar, har den visat sig mycket trogen den Holsteinska ministören, och den Fonnesbechska måste ju ändå anses som en fortsättning af denna. Det är dessutom gifvet, att denna minoritet gentemot en öfvermodig motståndsmajoritet måste förblifva strängt ministeriel. Hvad hufvudstedspressen beträffar — vi tala nu icke om vensterns organ — så förefaller den oss något ljum i sina välkomethelsningar, ehuru den allmänt önskar den nya minis:åron framgång. Särskildt är det bekant, att Dagbladets närvarande ledare icke bar personliga sympatier för ministören Fonnesbech. Emellertid har detta blad icke såsom det svenska hufvudstadsblad, om hvilket vi i början af denna uppsats påminte, uppträdt såsom någon bister okolmästare. Dertill har väl ock saknats tillfälle. Konungen och Drottningen väntas till Wexiö med extra-tåg från Helsmgborg tisdagen d. 4 augusti, omkring kl. 2 e. m., i och för invigningen. af jernbanan Karlskrona—