Göteborgsposten – 16 juli 1874, sida 2

— — — — — — ! L———— — qua äppte sitt tag, öfvorkroppen drog benen med sig, han förlorade jemnvigten och föll från taket af huset ned i trädgården. Den häftiga stöten lemnade honom savslös på sanden; man trodde honom vara död. Köpmännen i granskapet, som igenkänt honom buro bonom upp till fadron, som blef så häftigt upprörd öfver att se honom i ett sådant tillstånd, att han fick ett plötsligt slaganfall, hvarifrån han aldrig repade sig. ; Theodor Rafia var emell ortid ej död, hans lemmar voro endast vrickade, och efier tre dagars förlopp led han endast af feber. Donna feber blef långvarig och efterlemnade en matthet, som höll Theodor vid sängen ytterligare en månad. Då ban slutligen var frisk, varseblef man med obeskriflig förvåning att ban vuxit en half aln, att bans ben ej längre voro vanskapliga, och att han, när allt kom omkring, var, om icke en vacker karl som Vietor Souchard, så åtminstone en rätt hygglig upg wan, smärt, välvext, enkel och behaglig. Det första bruk han gjorde af sina ben var, som man väl kan förstå, att gå ned i denna trädgård, som eå länge varit hans ögonfögnad och hans bjertas glädje. De, som ester en lång sejour i skärselden komma derifrån och till paradiset, kunna ej vara mera hänryckta än Rafiv, då han passerade genom dessa fyra gallerier, glänsände som fyra guldblad kring en diamantblomma. Han gjorde sig ej reda för sina njutningar — det skulle varit omöjligt — men ban var lyeklig. Butikerna, gallerportarne, trädgården, statyerna försatte 1 om i en stum bäsryckning: han liknade. e olind, som återfått sin syo. Han