Göteborgsposten – 16 juli 1874, sida 2

trodde knapt, att det sanns någonting märkvärdigt utanför den underbara plats, der han var född. Så fort han hunnit bringa någon reda i sina intryck, men innan han ännu kunnat fullkomligt hemta sig från sin förvåning, begaf han sig till Fanohettes kaf6, — Fanchette, som var vännen Souchards käresta. Hans pulaar slogo, då han befann sig i närvaro af denna förtjusande varelse, hvars bild så ofta föresväfvat honom i hans drömmar. Han inbillade sig, att hans rörelse skulle vara synlig för alla menniskor på ett ställe, der man — så tjock var tobaksröken — kvappast kunde urskilja ljuslågorna i kronan, som hängde i taket. Den hederliga och rättänkande själen! han gick så långt, att han kände samvetsqval öfver sin beundran för en qvinna. på hvilken Souchard kastat sina blickar. Då ban kom fram till disken för att betala sin förtäring, tyckte han, att pengarne buro spår af bans tankar. En dag tog han mod till sig och sade till mamsell Fanchette: Det är nu snart fem år, mamsell Fsnhhette, som herr Victor Souchard varit borta. Hvem är herr Soucbard? frågade bon; kanske det är prinsens af Soubise jägare? -Souchard, mamsell, är den der unge mannen, som ni älskar. Som jag älskar! Jag? Det kan jag icke påminna mig. Han är son till en militär, som bor helt vära bäörintill — en vacker pojke. AÅb! ja, som dricker mycket cognac: Som är i Indien, mamesell.