Göteborgsposten – 16 juli 1874, sida 1

Det är att befara, att sedan hela Europa under loppet af flera år oupphörligt hört talas (fom, att nu är den riktiga krisen kommen och nu står hela landets öde på spel, så har man slutat med att bli temligen blaserad för alla dylika tillkännagifvanden. Men det är viset inte på många ställen, som man är så likgiltig för hela saken, som här i Paris. Sjelfva Börsen, som annars alltid är så känslig, har slutat med att åse de parlamentariska striderna med ett förvånande filosofiskt lugn, och haussen låter sig föga bekomma at interpellationer och hvilka som helst politiska manifestationer — n. b. bara man är säker för revolutioner. Och det är just, hvad man tror sig vara, så länge Mac Mabon sitter vid styret. — Hvad åter de parisare angår, som ej spela på börsen — det finnes verkligen några stycken, fast ej många — så äta de och dricka och taga sig hustrur, precist liksom vore ingentiog alls på färde. Och likväl är ställningen ganska allvarsam, eller åtminstone var den det för ett par dagar sedan. Nu, när Mac Mahons tvenne kraftåtgärder hommit emellan, nemligen hans beslut att bibehålla ein ministör och hans budskap, med tillkännagifvandet att han på inga vilkor ämnar svika det förtroende, som Frankrike satt till honom, då landet för sju år gjort honom till det allmänna lugnets vårdare — nu är den egentliga faran öfverstånden. Krisen har haft två akter; hvad vexlingar intrigen skall förete i den tredje, vet man väl ej på förhand, men man är säker på, att till slut allting skall upplöea sig på bästa sätt. Men det finnes många, som ej äro belåtna med en sådan upplösning, som den hvilken förestår, och som på hvad method som helst kommer att befästa marskalkens makt. Det är ej svårt att förstå, hvilka de missnöjda äro — det är de, som förlorat det sista partiet. Och hvilka äro dessa? Det är ej legitiwisterna, ty de visste likaväl förut, som efteråt, att de skulle tappa; de spelade icke heller om ministerportföljerna, men de ville spela spelet till slut efter samma regel som de börjat. Det är herrarne af venstern och ännu mer af vensira centern, det är framför allt Thiers, som slaget drabbat. Thiers, som under så lång tid visat sig tillbakadragen och föreigtig, som med varsamt finger blott då och då knutit en och annan maska i nätet, hvarmed det stora fiskafänget skulle försiggå och den kära, kära makten åter fångas, framträdde denna gång öppet såsom oppositionens ledare. Hufvudsaken var att hindra de konservativa republikanerna att öfvergå till fiendon. Det var i sjelfva verket att befara, att mänga af dessa skulle draga sig för att biträda en koalition, hvars seger möjligen kunde medföra hvälfningar af på förhand oberäknelig vigt. Detta var också, hvad eom inträffade, men Thiers lyckades att återföra de förvillade till sitt fårahus, och venstra centern. voterade med disciplin tillsammans med de hvita och de röda. Den verksamhet, som den gamle statsmannen utvecklat under dessa dagar, är otrolig, isynnerhet när man tager bans 84 år i betraktande. Thiers hörer icke till dessa fältherrar, som nöja sig med en half seger eller en seger för ärans skull blott: och bart; för honom ligger vigten på att intaga fiendens positioner och att skörda segrens frukter. Och sådana äro de alla. Ingen, som följer med och studerar den franska politiken, skall någonsin lära sig förstå den med alla dess vexlingar och inkonseqvenser, om han ej stadigt fasthåller utgångspunkten: att alla partier ha ett och samma mål, ministerportföljerna och andra embeten med den högsta möjliga aflöning, och använda samma medel både för att komma sig upp och för att hålla sig qvar. Det reela i hela saken är den personliga maktlystnaden, allt annat är blott fagert tal och ingenting vidare. Jag har visst vid något föregående tillfälle talat om en grupp, — sägom ett kotteri — af väldiga politici, som ha högqvarter på Cafå Sueds och som med säkerhet råkas der alla dagar vid absinth-tiden, d. v. s. klockan mellan 5 och 6. De äro allesammans ursinniga oppositionsmän mot den närvarande regimen och längta passioneradt etter återkomsten af de glada tider, då de suto som presokter, generalprokuratorer o. 8. v. och skummade flottet af de egyptiska köttgrytorna, Cambotta vegnante. Häromdagen hade sällskapet fått en ny medlem, hvars naiva och entusiastieka ton på ett särdeles uppfriskande sätt bröt af mot de andras temligen utslitna fraser. Det var en landsorts-demokrat, efter hvad jag kunde höra, som redigerade ett rödt blad någorstädes långt borta, och som för första