Göteborgsposten – 14 juli 1874, sida 2

icke, SÅ Genom detta nyn schackdrag af venatern, som antagligen ville påskynda en upplösning, blef ministerpresidenten Cisseys anhållan uppskjuten, tills författningarne komma under behandlicg. Att ministören för öfrigt är förtrogen med tanken på en upplösning af församingen, är tydligt efter general Cisseys uttalande för några dagar sedan inom tretiomannautskottet, hvaraf framgick, att kabinettet icke rill påskynda denaa katastrof, men är beredd j på hvarje eventualitet. Till lättande eller förberedande af en sådan upplösning bar dessutom kabinettet inlemnat ett slags utkast till en författning, hvilket skulle, om det antoges, Söra församlingoas hamförlosning på ett fredligt och lagligt sätt omöjlig oeh tillochmed säses ionehålla bestämmelser med hänsyn till möjliga nya val. Man kan utan svårighet häraf finna, huru alt skyndar hän mot nationalförsamlingens upplösning och att Mac Mehons diktan är att skapa lagparagraser, hvilka gitva åt hans beslut i denna riktnipg en fullt konetitutionel karakter. DD Medan vi se Frankrike sålunda sträfva att vinna trygghet och stadga inom sig, torde det vara et något intresse att följa den sakernas utveckling, som betecknas af alliansen mellan Tyskland, Ryssland och Osterrike och nästan betraktas som en tidsenlig ny upplaga ef den bel. alliansen, hvilken i nödfall icke skall tveka om att använda våld för att upprätihålla freden i Europa. Det ryska bladet Golos yttrar sig, märkligt nog, också i en artikel om de oerhörda ruatningarno i Europa och om utsigterna till fredens bevarande på följande sätt, hvilket just visar, huru stor vigt man fäster vid krigsrustningarne för fredens skull: De stora härmassor, öfver hvilka de stora europeiska staterna för ögonblicket förfoga, kunna mer än allt annat betraktas som en verklig borgen för fredens bevarande. Fastän Tyskland nyligen slutat ett lysande krig, i hvilket en större truppstyrka deltog, än den verlden någonsin sett, anser det likväl denna styrka otillräcklig i händelse af ett nytt krig och menar, att försigtigheten bjuder att öka oeh förbittra den. Såsom skäl härför anför det, att Frarkrike hyser emot Tyskland fientliga planer och icke sparar något medel för att om möjligt öfverflygla de tyska rustningarne. Uader en sådan ställning i Europas centrum återstår för de öfriga makterna intet annat, än att äfvenledes öka i en motsvarande grad sina stridskrafter, och Ryssland kan naturligtvis icke utgöra något undantag häri rån. Det är emellertid just derför vida miadre skäl än förut, då staterna förfogade öfver en mindre styrka, att befara ett fredsbrott; ty nu är hvarja stat i stånd att genast möta ett angrepp med ett väl ordnadt försvar, och det blir derför allt osannolikare, att angrepp skola komma att ega rum. Då det nya militärsystemet varit användt praktiskt bos 083 under ett par år, skall det vara för oss möjligt att hafva en stående bär, dubbelt så stark som den tyska, och i händelse af ett fientligt infall, skola vi kunna uppställa en försvarsmakt, som är åtminstone halfannan gång så stor som de milttära krafter, öfver hvilka Tysklaud kan förfoga, om det har fientliga afsigter emot oss. Vi äro dock förvissade om, att Tyskland ej rusats så af de sista segrarne, att det kan längta efter en ny blodsutgjutelse. Hvartill skulle det också kunna gagna Tyskland att göra flera eröfringar? Det måste ju af de bittra erfarenhetsrön, som det gjort i sina nya undersåter i Elsas och Lotbriogen, hafva kommit till den insigt, att icke hvarje områdestillökning bringar kraft och fördel. Tyskarne kunna ej hafva alldeles förlorat förnuftet, utan måste inse, att lyckan äfven kan vända sig emot dem. Hvad Frankrike angår, så är det visserligen ganska sällsynt att råka på en fransman, som ej talar om revanche; men lika sällsynt är det att påtrassa en fransman, som icke erkänner, att Frunkrike utan bundsförvandter skulle lida ännu större nederlag än förut och att Frankrike som republik har svårt att få allierade i det monarkiska Europa. Hvart detta syftar, är lätt att förstå. Ryssland sträfvar allt öppnare och öppnare efter sin gamla öfvervigtsställning, som lät det förr stifta lagar för Europa. Till deesa dagars historia hör, att erkehertig Albrecht af Österrike begitvit sig till Warschau för att helaa på czaren, som nu vändt tillbaka till sina stater; erkehertigen tros komma att uppehålla sig en längre tid i Ryssland. Kejsar Frans Josef har likasom förut från kejsar Alexander, äfven från kejsar Wilhelm mottagit de varmaste och hjertligaste lyckönskningar i enledning af sitt 28:äriga jubileum som St. Georgariddare. Den tyske kejsaron söäger i sin Iyckönskar, att han högligen glädor sig öfver, att de gamla vapenkamrater, som kämpade tillsamman under en på bedrifter rik tid, åter funnit hvarann, och förklarar eig ölvertygad om, att detta vapenbrödraskap icke ekall bli atsatt för nya pröfningar. Kejsar Wilhelm hoppas tvärtom, att let skall kunna i många år betrygga freden, vilken alla åtrå i lika hög grad. — Ea af de mest storartade arbeteinställninsar, som ännu egt rum inom det britiska ricet, utbröt den 6 d:s i Belfast på Irland, der ifver 30,000 af stadens och traktens fabriksärbetare gjorde sirike. Orsaken till denna stora arbetsinställning var, att fabrikanterna blifvit eniga om alt nedsätta arbetalönen. Poigon har måst ntverkla an hatvåangåa ACUrkn