Göteborgsposten – 10 juli 1874, sida 2

Jemtland. Från Utlandet. La Chronigus de Henri Rochefort. Under denna titel har rymlingen från Nya Caledonien utgifvit en liten broschyr på engelska och franska. Pris 3 pence. Förläggare: Weldon C:o London. Den bildar början till en följd af små broschyrer, af hvilka en i veckan skall utkomma under samma namn i London samt, om möjligt, i stora massor inemugglas i Frankrike. En korresp. från London anmärker såsom egendomligt, att han varit hos flere af de största bokbandlarne derstädes, för att få köpa Rocheforts Krönika, men öfverallt mött svaret, att de ej hade den. Jag skulle blygas öfver att sälja en sådan bok, var det vanliga genmälet på hans frågor. Bokhandlarne skygga således tillbaka för förf:s blotta namn, ty de hade ännu icke sett boken. Korresp. måste i anledning häraf vända sig till de platser i närheten af Haymarket och Regentstreet, der franska tidningar och flygskrifter ständigt utbjudas af kringvandrande bokhandlare. Der fanns den också verkligen. Omslaget har samma färg som den forna la Lanterne; sjelfva lyktan? prunkar tillochmed i träsnitt på titelbladet. Trycket är godt, papperet hvitt, formatet liten duodes, innehållet må läsaren sjelf döma om i detta efterföljande utdrag: x NB 7 JA s422 j Det var en vacker aprilmorgon. Jag hade nyss dödat min far. Två af mina barn vredo sig i hungersnödens sista dödsryckningar, under det jag satt helt behagligt vid ett bord, på hvilket prunkade den stulna silfverservisen från utrikesministeriet, och ur vigda kyrkokäril drack i små klunkar lätt Mosellevin, hvilket jag särskilt förordar hos eder alla. Jag ämnade mig just ut för att sälja några monstranser, som jag dagen förut stulit i Notre-Dame. Men tyvärr hade handelskrisen nått sin höjdpunkt, så att det endast med svårighet lyckats mig att få 300,000 francs för de bronssaker, som jag stulit hos hr Thiers. De af mig från Banken reqvirerade 600,000 francs hade naturligtvis för länge sedan gått åt på orgier, och jag tänkte just på att genom en razzia bland taflorna i Louvren åter komma på grön qvist, då jag: på posten fick ett bref. Det innehöll en tusenfrancs-sedel och följande ord: Så hämnas bonaparterna. Gåfvan kom från kejsarinnan Eugnie, som erhållit kunskap om mitt penningetrångmäl. (Såsom läsaren finner, är detta en ironisk framställning af de uppdiktade historier, som på sin tid voro i omlopp om Rochefort.) . Om jag skulle på sådant sätt börja berättelsen om de händelser, i hvilka jag sedan fyra år deltagit, så skulle mina läsare ha trätt att spörja, om jag verkligen är en Catilina, efter som jag så missbrukar deras tålamod. Men dylikt och ännu värre saker, än det jag ofvan på skämt angifvit, ha förebråtts mig: af politiska motståndare, af obscena blad, tillochmed af Reuterska telegrafen, som vanstälde mitt i Newyork hållna tal. Lyckligtvis erinrar jag mig de beskyllningar, för hvilka Garibaldi, Cobden, Bright och Gambetta varit utsatta: likaledes angreppen på min Lanterne, och dertill från dem, hvilka senare lemnade kejsaren i sticket med samma feghet, hvarmed de förföljt mig. Näst brottet att hafva haft orätt, fins det i Frankrike ingenting mera straffvärdt, än det att hafva haft ritt. Hvarför upprifva dessa gamla sår? skall man spörja. Aro icke alla slöjor bortdragna? Känner icke verlden alla de arior, som spelades at kejsardömets virtuoser på charlatanismens klaver? Har icke tillräckligt med ljus ännu fallit på Chiselhurstfilosofens värde. Hvarför borde man icke heldre låta denne skeppsbrute ostörd slumra i den eviga sömnen ? Den döde ormen biter ju icke mera. I sådana åsigter ligger en villfarelse, som icke kan tillräckligt kraftigt bekämpas. Från kejsardömet äro vi fria, men dess stjert är qvar. Bonaparte har, då han flydde, efterlemnat åt oss sitt system och sin förvaltning som den säkraste hämnden. Den 4 september nöjde sig med att ombyta ministrar, i stället för att den borde sopat samtliga ministerbyräerna rena. Det var byråerna, som under 18 månader tilläto konspiratorn från Metz att under Versailles Preussenvänliga skuggor bära i dagen sitt förräderi och sin strafflöshet. Det var dessa byråer, som utletade de bittraste fienderna till kejsardömet bland det borgerliga krigets fångar, för att med dem befolka Nya Caledoniens grafvar. Buru afskyvärd en person än kan vara, egde dock denne flegmatiker, hvilken först i farans ögonblick lemnades af sin flegma, denne melankoliker, som man ansåg för en Wilhelm den Tystlåtne, under det han på sin höjd liknade Carl den enfaldige, aldrig de egenskaper, att han kunde ensam förderfva en sådan nation som den franska. Hvad som söndrade det, var icke despoten, utan despotismen. Afven om man antager, att Louis Napoleon Bonaparte lifvats af de ädlaste tankar och riktigaste afsigter, att han fylt statens kassor i st. f. att han tömt dem, att hären genom honom vants vid nykterhet i st. f. konjak, att hans omgifning bestått af ärliga män med tast öfvertygelse i st. f. oduglingar, af en sedoren Morny, en mensklig Troplong, en intelligent Canrobert och en sanningsälskande Rouher — äfven då skulle, det påstår jag, kejsardömet måst taga ett beklagligt slut. Ty absolutismen har enligt mitt förmenande dyrbara egenskaper att förgifta allt hvad den berör, nedsänka allt hvad den utmärker. Endast den, som i likhet med mig bortsläpats 6000 mil på mellandäcket å ett krigsskepp från Europa, kan fatta, huru förvånad jag blef att vid min hemkomst finna allt beredt till en återkomst från ön Elba. I stället för kejsardömets jordande för all tid, hvarpå jag hade trott, möta mina blickar den mer än någonsin skamlösa kejserliga hjelmbusken, icke allenast på Paris, utan, Gud förlåte det! äfven på Londons gator. Alldenstnnd iag skrifver för det rennhlikanska