Göteborgsposten – 10 juli 1874, sida 1

jul, Lunu. Göteborg dem 10 Juli 1874. Vi äro icke bland dem, som tro så illa om vår arbetare-befolkning, att vi anse densamma icke förstå eller erkänna, hvad som göres i dess intresse, för förbättrande af dess ställning så i det ena som det andra afseendet. Hvad särskildt vårt samhälle beträffar, torde här göras så mycket, att kroppsarbetaren icke kan undgå att se och erkänna den goda viljan, sådan den framträder i tillmötesgående, omtanka och uppoffringar af arbete och pengar af så väl enskilde eom korporationer. Der insigten härom och känslan häraf blir tydlig, torde man också hafva mycket litet att befara af de bedröfliga ytringar at arbetarens sträfvan att förbättra sin ställning, som framträdt i andra länder, i synnerhet der industrien är högt uppdrifven. Arbetaren kan ej undgå att ställa vissa anspråk på de öfriga samhällsklasserna, icke minst derföre, att ban är så bunden vid sitt yrke, och då, ju längre arbetsfördelningen går och ju större speciell arbetsduglighet i vissa fack fordras, han allt mer och mer inskränkes inom ett trångt område. Det är då lyckligt, om dessa anspråk så att säga förekommas och man från andra håll visar sig inse och behjerta de behof, hvilkas kraf han måste känna, om han icke är allt för slö eller liknöjd; det är lyckligt, om de andra klasserna visa sig deltaga i hans sträfvan, för så vidt denna är genom gudomlig och mensklig leg berättigad; det är mycket bättre om så sker, än om man visar sig likgiltig och slutligen får gripa till lagens skydd mot förhetsningar och skapa martyrer af några oroliga andar. Vi tala naturligtvis icke här om den del af arbetsklassen, som arbetar halfva veckan och super den andra hälften, ej heller om dem, som endast trotsa och pocka. Det finnes nog någon röta inom alla samhällslager, ocbj kanske icke minst inom arbetsklassen. Bland de anspråk, som framställas af kroppsarbetarne och aom vi icke kunna neka ett visst erkännande, stå främst deras fordringar, att samhället må görs något för spridande inom arbetsklassen af bildning och ineigter på områden, som icke ligga inom yrkena, och att tillika något måtte göras för att hjelpa arbetaren att bereda sig tillfälle att njata af ett hyggligt och ordentligt hem och familjelifvets lycka, för så vidt den är beroende af vissa ytre betingelser. Vi tro, att man inom vårt samhälle vill göra full rättvisa åt dessa anspråk. Det är icke här tillfälle att påminna om alla de anordningar, som icke skulle kunnat komma till stånd utan tillmötesgående och handräckning af förmögnare samhällsmedlemmar. Vi anse arbetarefören ingarn s förnämsta syfte böra vara att i någon mån söka förskaffa arbetaren en del bildningsmedel, hvilka icke annars skulle stå honom till buds. Vi veta, att denna tanke ledde dem, som gjort det mesta för att arbetareföreningen skulle få ett särskildt hus, och som velat skaffa arbetarne en större boksamling. Men det är det andra anspråket, som vi nu skola fästa oss vid. Naturligtvis kan detsamma icke sträckas längre än så, att samhället må uppfordras att göra det möjligt för en ordentlig arbetare att sjelf skaffa sig ett eget, snyggt, men anspråkslöst hem, inom hvilket familjens band bindas till hane trefoad och lycka samt samhällets båtnad. Det har emellertid varit svårt nog för arbetarna att finna bostäder, med hvilka de kunde vara belåtna, bostäder, som voro för dem lärapliga, bostäder, som icke voro allt för bristfälliga eller allt för dyra. Man har insett detta, och insigten härom har väl haft stor del i åstadkommandet af t. ex. de Dicksonska arbetarebostäderna, stadens och sparbankens. Men hvad föralogo dessa, då arbe tarebefolknipgen ökades med så starka steg: Detta arbete måste oupphörligt sortsättas; de ligger i sakens natur, och det är sannerliger icke skäl för ett samhälle, som inser sin eger fördel, att deröfver beklaga sig.