Göteborgsposten – 9 juli 1874, sida 2

utseende. Hvad skall jag tro om hans vägran att visa det? Om ärret finnes, såsom han säger, huru kom det sig då, att han blef så förvirrad och underlig? Om det ej finnes — Hans egna ord väckte en sällsam migstanka i baro: netens själ — en svag och obestämd misstanka om sanna förhållandet. Han sade sig sjelf, att en sådan misstanka var dåraktig, vansinnig, men den en gång uppkomna iden lät sig ej förjagas. Han släckte slutligen ljusen i salongen och gick uppför trapporna. Uppkommen i öfre korridoren stannade han och tvekade. Derefter närmade han sig Lowders dörr och lyssnade. Regelbundna andedrag hördes derinifrån. — Hon sofver, tänkte baroneten. Om detta ärr är qvar på hans handled, skall detta tvifvel skingras. Jag måste se. Han satte ljuset ifrån sig i förstugen och öppnade derefter sakta dörren till bedragarens rum. Lowder aof högljudt. Eu liten nattlampa stod nära hans säng. Sir Artbur tog af sig sina stöflor vid dörren och gick sakta öfver golfvet fram till sängen. Lowder sof lugnt som ett barn; det hvilade ett fridfullt: uttryck öfver hans ansigte och ett halft småleende på hans läppar. Sir Arthurs hjerta värmdes för honom. — Han måste vara min — min egen gosse! tänkte han i det han första gången gaf form och uttryck åt de misstankar, som plågade honom. Ingen skurk akulle ha en sådan sömn. Lowders högra arm var vårdslöst kastad öfver hufvudet, och den löst hängande ärmen på hans nattskjorta betäckte håndleden. Med ett sakta vidrörande drög baroneten undan skjortärmen. Hela handleden låg blottad. Trots bedragarens för