Göteborgsposten – 8 juli 1874, sida 2

stones regime och hars forna stora liberala majoritet genomfört i stora drag en human politik till Italiens förmån och till och med beviljat landet på kyrkligt och eocialt område privilegier, hvilka man i England och Skotland ej velat gifva åt dessa lands egna barn. Emellertid framdrog Butt i sitt försvar för det irländska parlamentet eo omständighet, som onekligen tarsvar en viss uppmärksamhet, nemligen den att det engeleka parlamentet är ofta för mycket belamradt med små frågor, bvilka tränga undan de stora, eåsom t. ex. då Storbritanniens och Irlands lagstiftare måste förslösa flera sessionsnätter på bestämmandet af åkaretaxan i London eller lönetillägg för en parkvakt. Kräftan, de oafgjorda bills som uppskjutas från den ena eessionen till den andra, ökas i betänklig grad och göra en reform oundviklig. Tanken på införandet af provinslandtdagar (landsting) har derför många förespråkare i England. En del af de engelske liberale, med gamle Russell i spetsen, ha till och med föreslagit, att man måtte bevilja åt Irland för atgörande af dess lokala angelägenhetor landtdagar för dess fyra provinser. Häremot reser sig dock det icke ogrundade misstroendet att, enligt äkta irländsk tradition, dessa landtdagar skulle mycket snart råka i oenighet med hvarandra eller kanske vid tillfälle rent af göra front emot det suveräna parlamentet i London. Dertill kommer att, oaktadt det myckna katolicerandet i England, den protestantiska verksamheten icke slumrat. I samma ögonblick som ultramontanerna på Irland uppträdde för home-rule-rörelsen, var denna äfven dömd af den vid makten ännu alltjomt varande anti-papistiska befolkningen i England. Man vet der den stora risken, om man blott för tridens skull ville gifva det missnöjda Irland en parlamentarisk vapenleksak, hvilken skulle vid förekommande tillfälle göra i Roms hand tjenst som kvif. Irland skall således hädanefter som förut ayskonlikt dela Englands lidanden och tröjder under ett och samma tak. alt säga mot det faktum, att framför allt Gladj — Det bonapartiska partiot i Frankriko har åter vunnit en seger, som ingalunda saknar sin betydelse. Våra läsare erinra sig måhända de ekandeluppträden, som för någon tid koedan egde rum på bangården S:t Lazare i Paris och hvarvid Gambetta tillfogades hugg och slag af en ursinnig bonapartist. I anledning deraf framljungade den ökände Grenier de Cassagnac i bonapartistbladet -Pays ett upprop till polisagonnterna att helt, enkelt piska upp republikanerna. Detta upprop frammanade regeringen i Versailles, som lät åtala Chiselhurat-organet. Och häromdagen stod Cas sagnac inför Jurydomstolen, anklagad för att hafva velat upphetsa medborgare. Juryn har — frikänt den anklagade, och denna frikännelse har väckt den största sensation i Paris, emodan den tydligen visar, huru bonapartisterna ege försänkningar på alla håll och kanter. Några tro, att detta skall bidrsga till! att förmå orlåanska högern, som är konungsk, att sluta sig till den konservativa republikens parti, för att sålunda bringa till stånd en kraft, tillräckligt stark att hålla bonapartisterna i tygeln, hvilka för öfrigt fortfarande drifva en stark propaganda. Den mot dem inledda undersökningen säges neml. bestämdt hafva yppat tillvaron af en kejserlig centralkomite, i trots af Rouhers förnekanden. Rouher sjelf skall tillochmed vara dess ordtörande och den Statsminister, till hvilken de i hvarje departement befintlige hufvudagenterna och blifvande prefekterna insända sina periodiska berättelser. Blend landtfolket uppfriskariman en variante af den napoleonska legenden. Under rei staurationen sade man till bonden, att Napoeon I ännu var vid lit; i dag berättar man honom, att Louis Napoleon i slaget vid Sedan jutit bjeltedöden. i Från Spanien utspridas ohyggliga be