Göteborgsposten – 8 juli 1874, sida 1

— — — — beslut att upprätthålla densamma och dess organ — hans egen makt — under föreskrifven tid, som man sett i Mac Mahons föregående uttalanden. Det är likasom parole och lösen, som den tappraste af Frankrikes eoldater utdelar till sina vapenkamrater, och det är icke tvitvelaktigt, att de, till hvilka han talat, svarat hoaom i sitt bjerta: vi skola hjelpa er, marskalk, att uppfylla er pligt, och vi skola göra eder vakt med er! : Ett vackert bon mot meddelas i en aftontidning om revyn. Det är en af medlemmarne af konstitations-: eller det s. k. tretiomannautskottet, som skall ha yttrat: Vi arbeta ihjäl oss, månad ut och månad in, för att finna den bästa konstitutionen. Här på Longchamp ha vi sett den säkraste! När man såg den oräkveliga folkmassa, som hade begilvit sig ut till Boulognerskogen, skulle man ha varit färdig att tro, att alla andra utkanter af Paris för dagen voro öfvergifna och tomma på folk. Så var likväl ej förhållandet; utvandringen pågick nära nog lika lifligt åt norr, söder och öster som åt vester. Det var bland annat ej mindre än två rosenslickor, som högtidligen kröntes samma dag, den ena i Batignolles, således i en af Paris förstäder, den andra i den lilla vackra byn och badorten Eughien ett par mil norr ut. Rosenflickorna ba kommit på modet, och det är icke längre Nanterre som allena har dessa folkfester att bjuda på. Under de senare åren ha flera rika personer donerat större eller mindre kapital åt sina resp. kommuner, hvaraf räntan skall användas till gåfva åt en ung flicka, hvilken genom sina goda egenskaper deraf gör sig förtjent, och en sådan gåfva kan stundom vara rätt ansenlig — rosenflickan i Enghien fick t. ex. 1200 francs, Dygden belönar således icke allenast sig sjelf utan den blir äfven ytterligare belönad, hvilket ju är ganska bra både för dess egen skull och för exemplets, och den ganska vackra högtidlighet, hvarmed den s. k. kröningen försiggår, bidrager äfven att göra ett godt intryck på mårga af dem som dertill äro vitnen. Det ges vanligen flera kandidater till denna utmärkelse, och deras förtjenster afvägas noggrant innan valet sker. Af de begge unga flickorna, som i söndags blefvo drottningar för en dag, hade den ena under loppet af flera år underhållit hela sin familj med sitt arbete; den andra var tidigt moderlös och hennes far, som icke hade kunnat uppfostra eller draga försorg om henne, hade öfverlemnat henne åt hennes öde samt sjelf gifvit sig in på arbetshuset i St. Denis. Flickan, som under tiden blifvit upptagen af Barmbertighetssystrarne, hade vid 15 års ålder tagit ut fadren och sedan den tiden arbetat för dem begge. I Enghien, der hr de Villemessant är en af de största egendomsegarne och spekulerar på att bli maire, säger man, hade han i och för högtidligheten gjort en mycket stor bjudning, så att de närvarande hade det en smula kuriösa skådespelet att se hela Figaros redaktion presidera vid dygdens högtidliga belöning, — I Batignolles var hela törstaden i rörelae, och hopen bade stält sig upp på gatans begge trottoirer ända från roseuflickans bostad till kyrkan, der ceromonien skulle försiggå. Kyrkan var prydd med blommor och draperier som på stora högtidodagar, och när den unga flickan, helt hvitklädd och åtföljd af flera andra unga flickor såsom tärnor, alla i samma hvita drägt, inträdde och gick den stora gången framåt, spelade orgeln en marsch, och hela församlingen reste eig upp. En prestman höll ett tal till benne och till de närvarande, hvaribland alla församlingens notabiliteter befunno sig, hvarefter hon bekransades och erhöll sin gåfva, som här dock ej var mer än 800 fros. — Allt det der är teatraliskt, torde man säga, och det skulle aldrig passa hemma hos 088. Möjligt, men hvad jag vet, det ärj att här tager det sig ganska bra ut, och den högtidlighet, hvarmed en sådan hedersdag firas, gör en förträfflig effekt. y Att omedelbart från rosenjungfrurna öfvergå till att tala om m:lle dAntignys begrafning, är kanske ett alltför starkt steg, men i alla falll M:lle Blanche var en skådespelerska, som mera var berömd för sina diamanter än för sitt spel, och en större autoritet inom den galanta än den artistiska verlden. Hon hade uppträdt på flera af genre-teatrarne och spelade alla sina roler rent ut sagdt ganska klent. Hon var icke hollor egentligen att tala vacker, men hon hade ropet för sig, och publiken gick, eom sagdt för att se hennes diamanter, som hela Paris hade hört talas om och som man nödvändigt måste se. Det var till och med många, som aldrig kunde se sig mätta derpå och som gingo oupphörligt och beun— 2 2— 2 himlang SamnI( Nanna t a Lästa