Göteborgsposten – 6 juli 1874, sida 2

gång. Hon hade trott Tressilian vara döende, ock nu sörsäkrades hon om, att han efter all sannolikhet skulle lefva och återvinna full besittning af sina sinnen. Det tycktes henne vora en glädje så stor, att hon ej kunde tro derpå. — Det liknar ett underverk, sade hon. Oh, sir Windham, hen skulle sjelf tacka er, för att ni räddat hans lif och förnuft. Jag kan ej finna ord för min tacksamhet. — Min triumf är en tillräcklig belöniovg, förklarade sir Windham småleende. Men, miss Olla, hvad är denne unge man för er? — Ingenting, sir Windham. Jag har aldrig kännt honom, då han hade sina sinnens fulla bruk. Jag har dragit försorg om honom af medlidande — — Och modlidandet är beslägtadt med kärleken, sade läkaren. Han ser bra ut, den unge mannen. Akta ert hjerta, miss Olla; dessa fattiga, vackra unga män ha mycken smak för arftagerskor. Ni behöfver ej rodna så, mitt barn — min mening var ej att såra er. Vill ni ej komma och se på vår patient? Olla samtyckte och följde sir Windham in i Tressilians rum. Ett matt sken från ott enda ljus spred sig i rummetMen gestalten på bädden var fullt synlig. Olla närmade sig och betraktade ansigtet på örongottet. Det var lika hvitt som det linne, mot hvilket det låg, och dragen voro lika skarpt markerade, som om de varit skurna i sten. Det liknade en död mans ansigte — så hvitt, så lugnt, så orörligt i sin hvila. Ögonlocken voro sänkta mot kinderna, läpparae voro svagt öppnade, och bröstet förmådde knappt röra linnet som betäckte det, medan det höjdes och sänktes vid de svaga hjertslagen. — Detta är ett lif, som nästan liknar död, sade Olla sakta. (Forts.)