Göteborgsposten – 6 juli 1874, sida 2

— Hvilken djup myster är ej kärlek! mumlade baroneten sakta. I sorg, i skam, i qval förblir den sann och ståndaktig! Gud välsigne er mitt barn för er ädla tillgifvenhet mot min son! Han lade välsigoande sin hand på hennes lilla guldlockiga hufvud. Derefter vände han sig med konvulsiviskt sammandraget ansigte bort ifrån henne. Flickan reste sig upp och gick mot dörren. Hennes hand fattade darrande dörrvredet. Hon gick ut i förstugan, skyndade uppför trapporna och låste in sig i sitt rum. Der föll hon på knä och enyftade i vild förtviflan: — Det är en uppoffring — oh, en ryslig uppoffring. Jag älskar icke Guy. O, jag har varit blind — blind! Nu ändtligen framstår sanningen för mig — jag är sörlofvad med Guy och jag älskar sir Arthur! Det är han som förverkligar mitt ideal — honom allena som jag älskar! Och för hans skull skell jag gifta mig med Guy. Hon tryckte ansigtet mot soffkudden och snyftade högljudt. XLVI. Den operation, som utförts på vår hjelte af den engelske läkaren, hade ej varit utan stor fara. Sir Windham Winns hela skicklighet hade erfordrats för att bringa den till ett lyckligt slut. Det hade funnits ögonblick, då Tressilians lif hängt på ett hårstrå, så att säga, och under ett sådant hade sir Windham gjort ett uppehåll i sitt arbete, troende att lifvet under hens vidrörande släcktes ut liksom ett ljus utblåst af vinden. Men då patientens bröst åter börjat höjas af en svag andedrägt, återtog läkaren sitt arbete, och framgången blef den han redan omnämnt för Olla. Å Flickan kunde knappt förstå den store läkarens fram: