Göteborgsposten – 6 juli 1874, sida 1

Bref från Paris, ;ondens till Göteborgs-Posten). Paris den 28 juni 1874. ingar äro fulla med biografiska anekJules Janin Is prince des critiques. I 40 han fört don kritiska spiran i Journal es I der han hvarje vecka lomnade en artikel tolf följetongs-spalter öfver hvad som å dagordningen inom konstons och lieterus verld. Jules Janin hörde till antalet af dessa utomordentligt få fransmän, som ig lagt sig i politikon, och han hade sannolikt denna sin indifterentism att tacka för, att han fick lefva i fred med hela ver den, beundrad och tillochmed älekad af de flesta. Hade e den fördömda gikten varit, skulle t ha varit en lycklig man, så mycnågon menniska kan vara det — nodan ban fick sin ärelyetnads höguppfyldt, att bli ledamot af franska Han fick länge vänta på denna ce, och når han slutligen uppnådda den, höll han på att icke kunna vara närvarando vid sin egen reception, ty just då hade han fö ett nytt och pinsamt giktansall. Men han besegrade plågorna och begat sig tillakademisn, dor han mottogs med vanlig ceremoni och lät unpläsa sitt tal af Ernest Legouvå, ty sjelt ic ide han det ej. Han var under receptionen naturligtvis iklädd akademiens univid sidan och den blå fracken med de palmerna — men utan atöflor; a fottor kunde icke utbärda tryckaf ett skoplagg utan voro insvepta i iuflytande på samtidens litterära visserligen varit icke obetydligt, men 3 så stort som vissa andras, t. ex. hans so ares i den akademiska fåtöljen S:tBeuvo. Jemte Victor Hugo, Guizot och Thiers var han till slut den enda qvarlefvande af vårt urhuadrades stora litteraturperiod, men han a icke de andras raska ålderdom. Sedan år har han nästan ingenting kunnat , och när ban någon gång kunde lorana ec artikel brukade han underteckaa den : S Jules Janin — den sista och sorgliga qvi n at hars uttömda verve. — Den båBla teriatik af bans marör är den som silvils har af S:t Beuve, Janin, säger han, en egen genre och ett eget maat när, allt hvad han skrifver bär hans särskilda prägel Nödsakad att skrifva om tusen eaker, som i de flesta fall icke förtjenade att sysselsätta sig med, sade han sig sjelf i vd, att det ej fanns mer än ett sätt att salla till platthet och tråkighet än så mycket som möjligt på sidan, öfunder om ämnet. Det är under dessa in på områden, som man ej väntade som han finner en mängd pikanta och le detaljer. Han har bildat sig en stil, ier hans goda dagar och, när solen lyr lillig, graciös, sprittande, gjord af inlikasom dessa genomekinliga gasdraporier som de gamla kallade för väfd luft... Ibland de nyaro franska försattarne söker jag fåfängt någon hans törebild eller töregångare. Och vet ni hvad: det är någonting i litteraturon att vara sig sjelf och att ej ha någon erkänd modell. j Janin egde i Passy ett hus, bygdt i achwoin g. k. chalet, inbäddadt mellan lumJönn — på samma gång salon och bibliotek, — öfveralit blommor, taflor, statyetter, bronmiga , vackert och inbjudande till det yttre, såsom man träffar många i denna intagande förstad, men i det inre rikare än de flesta avdra. En konstkännare eåsom Janin kunde icke annat än tillika vara konstsamlare, så mycket mera som hans tillgångar tilläto honom denna njutning. Också sågs i hans arbots