Göteborgsposten – 3 juli 1874, sida 2

mgusti f. å icke hade något annat öfverhusud än grefven af Chambord. Tyskland, som ir inveckladt i en förbittrad kamp med den catolska kyrkan, skulle isynnerhet bli betänksamt, om det i Frankrike upprättades en regeing, som gjort sig till slaf under den heliga stolens politik. Den deputerade svarade härpå ned att fråga, om det icke vore sannolikt, att Preussen äfvenledes skulle intaga en fientlig ;ållning emot kejsardömet, som det måste missänka för att skola först och främst tänka på nämnd, och om det öfver hufvud icke vore skäl att antaga, att Preussen endast ogerna skulle se en stark regering bildas i grannriket. Härtill anmärkte Rouher, att Frankrike kunde få upprättelse på annat sätt än genom att gripa till vapen; under sakernas närvarande ställning kunde förr eller senare allvarliga förvecklingar uppstå, hvarigenom Frankrike skulle, då det åter blifvit etort och kraftigt, finna tillfälle att på diplomatisk väg ernå hvarje önskad upprättelse. Å andra sidan vore det icke troligt, att Preussen skulle oroas öfver upprättandet af en stark regering i Frankrike; det skulle snarare vara hugadt att häri se en ytterligare borgen för samhällsordningen och för det konservativa partiet i Europa. Napoleon IV:s regering skulle neml. blifva en fiende till revolutionen, om hon än skulle gå med stor hofsamhet till väga; ty hon skulle visa sig fördragsam mot alla politiska meningar, öfverseende mot alla villfarelser och mild mot alla excesser. Man hade visserligen sagt, att kejsardömet lemnat de ledande klasserna inom samhället i sticket; men det var snarare de som svikit det. Om kejsardömet åter upprättades, skulle det — derpå satte Rouher sitt ord i pant — fullkomligt väl inse, att det icke kan vara starkt och varaktigt, om det än redan har folket för sig, så framt det icke jomväl stödjer sig på de högre klassernas röst och medverkan, efter det de åter knutits vid det genom så många fruktlösa revolutioner. Hvad angår prinsarne af de öfriga dynasti erna, så har republiken redan öppnat Frankrike för dem, och kejarlömet skall icke begå det felsteget att åter tillsluta det för dem. Då den deputerade började tala om sannolika landsförvisningar och proskriptioner, svarade Rouher honom till sist med stark betoning på orden: Proskriptioner! Våldshandlingar! Nej, derom skall det alls icke bli fråga. Ett sådant uppträdande skall icke blifva vårt, emedan det betecknande för vårt parti just är, att det lifvas af en hög grad af måtta och billighetskänsla. -— —ö— — —!A —rEDet är tydligen af fruktan för, att kejsardömet skall öfverflygla de andra konungska partierna, som intriger nu åter äro i gång för att söka hjelpa upp grefvens af Chambord aktier. Legitimistorna ha omsider fått ögonen öppna för, att marken hotar att draga sig undan dem. De hafva fått alltför ojäfviga bevis för att kunna misskänna dem, på att den allmänna meningen inom landet hyser till dem en stark ovilja, isynnerhet i anledning af det envisa fasthållande vid den hvita fanan. Och det är synbart, att en betydande majoritet inom nationalförsamlingen heldre skall dekretera sin egen vanmakt, d. v. es. upplösa församlingen, än rösta för en monarki med den hvita fanan, hvilken af deras motståndare gjorts till ett symbol för religionsförföljelse, ofrihet och mera af samma slag. Man inser derför. nödvändigheten af att uppgifva den hvita fanan, om man skall kunna tänka på konungadömets återställande. Och skall det vara derför, som medlemmen af högern, Lucien Brun begifvit sig till grefven af Chambord, som skall uppehålla sig vid Gåeneve, i afeigt att förmå honom uppgitva detta liljebanr, vid hvilket han hittills med sådan envishet fasthållit. Lucien Brun skall å det konungska partiets vägnar, som ännu i sin ellofte timme vill göra en sista kraftansträngning för sin id6, hos grefven anhålla, att han må vid lägligt tillfälle — neml. då Rochefoucaulds förslag om konungadömets återställande åter kommer från utskottet till nåtionalförsamlingen — utfärda ett afgörande manifest, hvari han lemnar å sido all tvetydighet, nedflyttar frågan om liljebaneret från första till andra ordningen och i allmänhet uttalar sig i sådana ordalag, att såväl liberala som konservativa medlemmar af församlingen kunna understödja honom, utan att förneka sitt förflutna eller uppgitva sin framtid. Härigenom tror man, att 50 eller 60 röster skola vinnas utom högern, hvilka äro nödvändiga för skapandet at en fast majoritet.Times korres. fogar till dessa ansträngningar denna anmärkning: Vare sig en sådan plan är uppgjord eller ej, vare sig att ett dylikt under kan utföras i nationalförsamlingen och landet, ha dock legitimisterna att kämpa mot en orörlig och högdragen vilja, som föramår deras ansträngningar och söker sin ingifvelse i höga regioner, hvilka äro otillgängliga för våra dagars politici. Frankrikes president, marskalk Mac Mahon, som åser dessa olika machinationer, står emellertid fast vid sitt program, att han är för sju år president och skall veta att öfverallt upprätthålla lagens myndighet samt förskaffa honom den aktning honom tillkom