XLII. Olla Rymple, Guy Tressilian, wrs Popley och Jim ankommo till Victoriahotollet och erhöllo vackra rum i tredje våningen och vid samma korridor. : Det lilla sällskapet skildes åt, hvar och en dragande sig tillbaka till sitt rum, och kort derefter lågo de allesammans i sömn, Klockan åtta påföljande morgon begaf sig Guy Tressilian till Ollas särskilda mottagningsrum; der hans unga beskyddarinna väntade honom. Hon gick fram för att helsa honom och sträckte mot honom båda sina hät der — Guy hade ett matt och feberartadt utseende. Det var fullkomligt tydligt, att någonting snart måste göras för honom. — Ni beböfver bila, Jasper! utbraet Olla oroligt. — Jag behöfvor ca läkare eller kirurg, svarade Troaeilien, i det han förde bardon till sitt afvud. Mitt sår pinar mig. Jag käoner mig verkligen sjuk, Olla. Gud gifve, att jag ej måtte bli liggande sjuk i ett hetell i London! Bvarje buller i korridoren skär i mina känsliga nerver. Ljudet af åkdonen på gatan gör mig nästan vansinnig. — Han borde föres bort från Lordon genast, förklarade mrs Popley; åtminstone borde han föras till något enskildt hus. . Olla ledde honom till en soffa och förmådde honom att hvila der. Hon hade beställt frukost och satte sig nu ner stt akrifva till sins vänner Pughs enligt deras hufvudstadsadress. Hon beskref sin öfrorgifna belägenhet, och behofvet af hjelp för Tressilian samt afskiokade brefvet genast med Jim Popley. Han kom tillbaka kort efter det Olle slutat sin frukost. — Nåväl? frågade Olle, i det kon med ovolig min vände sig met den trogas tjenaren