Göteborgsposten – 25 juni 1874, sida 1

Men sir Arthur kände ej kölden i denna stund af oro och bekymmer. Han gick hastigt öfver gårdsplanen, i det han så myeket som möjligt höll sig i skuggan af träden, och inträdde i parken. Der valde ban en plats, från hvilken han hade öfversigt öfver slottets östra fagad, och ställde sig att vänta med känslor, sora blott en far i dylik belägenhet kan förstå. Minuterna gingo. Klockan i det gamla tornaret slog half elfva. Genljudet häraf hade ännu ej utdött förr än en sidodörr — densamma genom hvilken sir Arthur lemnat slottet — öppnades och en väl insvept gestelt trädde ut ur boningen. t Sir Arthur lotade sig fram med ifrigt spanande blick och igenkände denna gestalt såsom sin förmodade sons. — Min teori vioner bekräftelse, mumlade han. Oh; Guy, min son! Utan aning om ett sådant vittne gick Lowder öfver gårdsplanen och närmade sig parken. Då han kommit i närheten af den plats, der sir Arthur stod, steg en man emot honom. Denne man var Palestro. — Ni kommer i god tid, milord sir Tresolino, hörde sir Arthur italienaren säga med gäckande röst. Ah, ni vågade ej trotsa Palestro! — Tillbaka! befallde Lowder med dämpad röst. Vill ni att man skall se er från slottet? Vill ni förderfva alltsammans? Ja, jag är här, Palestro. Och jag har de två tusen pund ni fordrar i beredskap åt er. Under det han talade tog bedragaren italienarens arm, och de båda männen rörde sig fram mellan träden och kommo alldeles intill det träd, bakom hvilket baroneteu var dold: