Göteborgsposten – 23 juni 1874, sida 1

stämma; men derföre att en tillfällig majoet on gång öfverskridit sin befogenhet, oger i icke rättighet antaga, att den äfven i ana fall skall sörfara på samma eåätt. Det är re sannolikt, att riksdagen skall indraga t. . sortifikationschefelönen derföre, att detta abeto bålles öppet medan frib. Leyonhufvud pgerar som sjöminister, eller regementschefsnerna derföre, att öfverstedeställningen vid almar regemente hålles öppet för krigsminiern hr Weidenhjelm, eller landsböfdingelörna derföre, att Hallands län står öppet för aterådet frib. Alströmer, eller hofrätterådsnerna derföre, att ett hoträttsrådsembete står pet för civilwinistern hr Bergström, eller utligen att alla lektorslönerna skulle af riksu gen indragas derföre, att ett lektorat utgör ee klesiastikministern Wennerbergs anspråkslösa N. trättpost. ber Icke mindre hållbart är det framställda un napråkot, att den, som mottagit ett statsun idsembete under vilkor, att den tjenstebeno ttning han desstörinnan innehaft skall hällas I qv r honom tillgänglig, bör vara ovilkorligen ke kyldig återgå till den och icke utnämnas ull N ågon avnan, då han träder ur ministeren. jen reserverade reträttposten innebär icke nåot annat, än en nödvändig garanti för att en,. som låtit förmå sig gå in i ministören, ske skall försättas i en brydsam ekonomisk tällnisg, när staterådsplatsen frånträdes; men et torde vara svårt, om icke omöjligt, att vgifva något giltigt skäl, hvarföre ett afgånde statsråd skall anses oberättigad söka beordran till annat embete. Om han, såsom inehatvare af en underordnad tjenetebefattning, nsetts värdig erhålla ett statsrådsembete och m han skött detta med nitoch intresse, hvaröre skulle han just derigenom blifva mindre berättigad till befordran, än han var, innan van blef stateråd? Det kan på goda skäl till ch med ifrågasättas, om icke den, som inne aft ett så ansvarsfullt, mödosamt och otacksamt kall, som ett statsrådsembete numera obestridligen är, bör tillerkännas rättighet att, då han algär, välja någon ledig tienetebofatining, hvartill han anses lämplig, hvilken konvenerar honom och bvartill någon annan icke bar större rätt. Förgätase bör icke, att efter det nya rikedageskickets införande har svårigheten, att fiona lämpliga personer för statsrådsembetena obestridligen ökats gan ka betydligt, hvarpå företeelserna under den sista ministerkrisen lemnade fullgiltiga bevis, ehuru taburettaspiranter visserligen icke saknades. Med en klok politik torde således öfverens stämma att icke öka utan hellre minska svårigbeterna vid statsrådets komplettering. Annars kan ställningen fremdeles blifva sådan, att då konungen nödgas kalla nya rådgifvare, vida mindre hänsyn måste tagas dertill, om de som stå till buds ega de egenskaper, som i regeringeformens fjerde paragraf angifvas, utan vida mera dertill, att de åtrå statsrådsembetena för utmärkelsens skull och derföre icke vid sitt inträde i ministören uppställa några vilkor. Men då kan och måste äfven inträffa, att besittningen af materiel förmögenhet, i förening med den antydda åtrån, men icke kunskaperna, erfarenheten och den verkliga dugligheten, blifva de egenskaper, hvilka bestämma utnämningen. Vår historia kan verkligen uppvisa en period, då representationen vid uppgörande af förslag till riksrådsutnämningar lade mesta vigton derpå, att riksråden kunde utan statens betungande solenniter represeniera. Men om det anses betänkligt och med statens intresse oförenligt, att konungens rådgifvare förbehöllo sig reträttposter, och vill man verkligen genom andra åtgärder minska evärigheten att få lämpliga personer att öfvertaga statsrådsembetena, hvilka otvifvelaktigt icke framgent blifva för eina ionehafvare meta angenäma, än de hittills varit, så uppnås icke det mål, som åsyftas, derigenom att stateråden erhålla betydligt högre lön och förses med möblerade boställningsvåningar. Deremot är en annan åtgärd vida ändamålsenligsre och torde med tiden blifva vidtagen. Hvarken i Norge eller Danmark behandlas konungens rådgifvare skonsammare än hos oss; men der äro likväl icke svårigheterna att komplettera ministeren på långt när så stora som hos oss; der kommer icke i fråga, att en ingående minister betingar sig någon reträttplate. Äro de då alla i en så god ekonomisk ställning, att de, när rådgifvarekallet med åtföljande lön upphör, kunna återvända till privatlitvet? Visst icke. Men både i Danmark och Norge äro de afgående rådgifvarne berättigade att erhålla pension, som uppbäres utan afseende på hurn lång eller kort tid rådgifvarekallet utöfvats. I Danmark äro ministerpensionerna 6000 kronor och i Norge stalsridepensionerna vanligen ett lika belopp. I Danmark utgör pensionsrätten ett appendix till ministerfullmakten, i Norge beviljas statsrådspensionen at konungen, men underställes etortingets pröfning. och den utfaller i regeln i öfverensstämmelse med regeringens åtgärd. Derigenom äro dessa rådgifvares, efter asskedstagandet, utkomst betryggad, och derigenom kan den, som innehar ett embete, utan tvekan i ekonomiskt afseende lemna det, om han erbjodeå blifva minister eller statsråd. — — A-.. Konungen och drotiningen skulle som i går afton aflägga besök hos danska enke drottningen på Sorgenfri slott. Från Karlshamn skrifves: H. M:t Konun A sAt heständ till söndagen d