Göteborgsposten – 22 juni 1874, sida 1

—L—C— n e — Ja, sir Arthur. — Och ni kände denne man? — Ja, sir Arthur. Oh, jag kände honom! — Hvem var han? Hvem var denne midnattatjuf? Det blef en kort förfärande tystnad. Ålutligen yttrade flickan med bruten röst: — Det var — Guy! XLI. — Blanchos uteago — att Löwder var den midnatutjuf, som bestulit sir Arthur Tressilian — visade sig, säsom den unga fliekan befarat, vara ett härdt slag för baroneten. Oaktadt Blanches sinnesrörelse och sorg och hennes motvilja för att uttala hvad hon hade på hjertat hade sir Artbur ej misstänkt verkliga förbållandet Nu vände han sitt ansigte ifrån henne och betäckte det med sina händer. Flickan smög sig intill honom, tog hans hånder i sina och tryckte dem sympatetiekt, men yttrade ej ett ord. . Sedan de på detta sätt suit tysta under några minuter, yttrade slutligen sir Ärthur med af sinnesrörelse nästan qväfd röst: — Oh, min gosse! Min son! Min son! Jag har trett honom vara sjelfva hedern. Jag bar älskat honom så högt. Jag skulle ha gifvit mitt lif för bonom! Och hvad är han? En lögnare! En tjuf! Ack onkel! onkel! utropade den unga flickan rysande. Sir Artbur tog händerna från sitt ansigte och såg på sin myndliog. Haus vackra ansigte var blekt och djupt sorgeet. — Min stackars lilla Blanche! sade han, i det bax smekande lade sin hand på honnos gullgula leskar, Ni