Göteborgsposten – 19 juni 1874, sida 2

— Kan du hysa några misstankar mot den gamla moderliga hushållerskan, som älskar dig lika högt, som om du vore hennes egen son? frågade baroneten förvånad och ledsen. Guy, jag trodde, att du förstod uppfatta hedern och troheten hos denna goda och enkla menniska. Hon bestjäla mig! Jag skulle förr tro hvilken annan som helst derom. — Jag nämnde hennes namn blott derföre, att det föll mig först in, yttrade bedragaren stammande påmålet. Jag kan naturligtvis ej tro henne i stånd till ett sådant — ett sådant brott. Men vi ha åtskilliga andra tjenare. — De visste ej, att jag hade perningar i huset lika litet som mrs Goss. — Paxter visste det, sade Lowder. Jag har en hög tanka om Paxter; men han har stor familj och lefver högt, och frestelsen kan ha varit för stark. Han känner till huset — han vet hver ni brukar ba nyckeln till skåpet. Han förde penningarne från Gloucester, och han var den ende som såg er lägga in dem i skåpet. Han kan ha kommit tillbaka senare på aftonen, gömt sig i huset och begått stölden. — Omöjligt! Den som gick ut genom detta fönster återvände in genom detsamma. — Paxter kan ha varit tillräckligt slug för att gå tillbaka till fönstret. Sir Årthur kände sig på det grymmaste upprörd. Han ville ej misstänka Paxter, den trogne gamle förvaltaren, för en så låg otacksamhet och falskhet. — Jag måste öfvertänka saken, sade han; jeg tror, att jog får skicka efter en detektiv polis. För närvarande ör jag allt för upprörd. Du gör bäst i att rida öfver till Ardleigh, Guy, och säga lagkarlen, att jag ej ken uppgöra affären i dag. Du kan förklara sammanhanget för honom mot tysthetslöfte. Jeg skall emellertid öfvertänka saken. Glad att slippa ifrån baronsten gick Lowder att gifra