Göteborgsposten – 19 juni 1874, sida 2

Från Amerika. (Bref till Göteborgs-Posten.) Frinringar från en tvåårig vistelse som amerikansk konsal i Göteborg (1810—-12) af president Blehard S. Smith I Philadelphia. (Forts. fr. n:r 138.) Medan alla Europas nationer voro intresserade i den förestående stora strid, som två år efter ändade med Napoleons fall, hade vi amerikanare en kölla till oro och farhägor i de förhållanden, som egde rum mellan England och Förenta Staderna, och kongressens förlängda sessioner för slutna dörrar gåfvo oss anledning att med ängslan motse hvad som komma skulle. Det fanns på den tiden hvarken telegrafer eller ångbåtar, och våra nyheter hemifrån erhöllo vi endast ur de engelska tidningarne eller genom de få köpmanssartyg, som anlände direkt från Amerika. Vi kommo dagligen tillsammans för att utbyta de nyheter vi genom bref eller på annat sätt erhållit och öfverlägga om hvad som vore att göra i händelse af ett krig. I juli månad utkom en förordning att alla från Amerika kommande fartyg skulle lägga sig för ankar i karantänshamnen, ungefär 14 eng. mil från staden, och skeppshandlingarna öfverlemnades åt karantänsbefälhafvaren, som hade att genast insända ett memorandum öfver dem till sundhetsbyrän. Som jag var angelägen att så fort som möjligt få veta när ett fartyg anländt, träffade jag öfverenskommelse med den person, som förde posten mellan karantänshamnen och staden, att visa mig de papper han medförde innan ban lemnade dem till byrån; något som han utan att öfverträda sina pligter gerna kunde göra, då dessa papper voro öppna och alltid tiligängliga på sundhetsbyrån. På så sätt blef jag alltid den förste, som erhöll underrättelse om ankomna fartyg. Tidigt på morgonen d. 28 juli 1812 innehöll den insända promemorian att skonerten Champlain från Newyork ankommit, och som den tillhörde en af de mest inflytelserika firmor i Newyork tog jag för gifvet, att den hade med sig vigtiga nyheter. Utan att förlora någon tid tog jag genast en båt och var inom ett par timmar vid karantänsplatsen. Dit anländ besökte jag straxt karantänsbefälbafvaren och tillkännagaf min önskan att utan dröjsmål få kommunicera mig med fartyget, som antagligen medförde vigtiga bref till flera hus i Sverige och Danmark. Detta blef mig på så sätt beviljadt, att jag från en båt fiok underhålla ett samtal med kaptenen på fartyget. Denne förklarade, att han medförde vigtiga bref till personer, med hvilka hans hus stod i förbindelse och att det var angeläget för honom att utan en dags uppskot personligen få öfverlemna dem, men att de order han fått förbjödo honom att ingå i några vidare meddelanden. Af den försigtighet, hvarmed han yttrade sig, anade jag att han hade mera på hjertat än han ville komma fram med. Jag gjorde .honom derföre uppmärksam på, att vid Winga låg en flotta om flere hundra segel, hvaribland öfver 40 amerikanska fartyg, väntande på engelsk konvoj, att, om krig blifvit förklaradt, engelsmännen säkert inom ett par dagar skulle hafva kunskap derom och att amerikansk egendom till millioners värde, som nu kunde räddas