Göteborgsposten – 19 juni 1874, sida 2

t af kaptenerna samlade och blef förvånad att höra det de ej kommit till något beslut. De anförde, at man i Enropa bade sig bekant, att de engelska ordere in council blifvit återkallade, hvilket kongressen ej hade sig bekant när den förklarade krig, och att artagligen derför ej några fientligheter skulle komma att ega rum. Jag gjorde dem emellertid uppmärksamma på det äfventyrliga i att under en sådan förutsättning utsätta sig för risken att blifva tagna. Kaptenen och superkargen på Caliban sade sig dock skola, så snart en för tillfället rådande tjocka gifvit vika, gå med fartyget under Karlshamns fästning. I begrepp att lemna fartyget, blef jag af en mr Ch. Story från Salem i Massachusetts, som var passagerare på ett at fartygen, tillfrågad om han kunde få göra mig ressällskap till Göteborg, emedan han ej ville utsätta sig för att blifva qvarhållen som fånge. Jag svarade honom, att som mitt pass endast gällde för en person, han äfventyrade att på vägen blifva uppehållen och nödsakad att skrifva till ministern i Stockholm efter pass; men att jag måhända skulle kunna taga honom med mig som betjent, ifall han deri ville finna sig. Derpå ingick han, och som det ej föll någon in att under vägen besvära oss med några frägor beträffande hans person, anlände vi utan några äfventyr till Göteborg. Här fingo vi böra, att engelska amiralen redan erhållit underrättelse om krigsförklarirgen samt att commodor Rogers jagat engelska fregatten Belvedere in till Halitax, hvarvid Belvedere måste kasta öfverbord sina kanoner för att rädda eig undan. Mr Story, som var mycket harmsen öfver kaptenernas vid Karlshamn obesluteamhet förmenade, att, om han klarligen kunde visa dem att krig utbrutit, de nog skulle sätta sig i säkerhet och beslöt med anledning deraf att återresa till Karlshamn. Till den ändan förskaffade jag honom nödigt pass, men vid hans framkomst hade alla fartygen för endast några få timmar sedan afseglat, och han återkom till Göteborg mycket missbeläten med att ej ha kunnat uträtta något. Några degar senare anlände fartygen till Winga och euperkargen på Caliban besökte mig ytterligt förtviflad öfver att ej ha rättat sig etter min varning. Det tycktes som om engelske skeppabefälhasvaren haft order att ej ingripa förr än tre dagar senare, men han följde emellertid de utgående fartygen och sände efter nämnde tids förlopp manskap ombord på Caliban och tog det i besittning. ÄÅsven de öfriga fartygen blefvo uppbringade och tagna till Harwich, der skepp och laster försåldes till stor förlust för egarne. Min befattning som konsul skaffade mig nu mycket att göra, och jag hade att öfvervinna svårigheter af allehanda elag. Det blef snart klart att det skulle varit förenadt med alltför stora utgifter att fortfarande bålla de fartyg bemannade, som för att undvika att blifva tagne inlupit i hamnen. Kaptenerna började derföre att afmönstra. Enligt amerikansk lag voro rederierna skyldige att betala tre månaders hyra till det sålunda afmönstrade manskapet, utom det belopp som derutöfver skulle betalas till konsuln för hvarje sjömans underhäll intills ban kunde erhålla ny hyra eller finna lägenhet att återvända hem. Då jag utfordrade dessa penningar af kaptenerna, vägrade de att betala på den grund, att, då regeringen förklarat krig och gjort det äfventyrligt för dem att fortsätta resan, den åberopade lagen vore obillig och otillämplig. Jag sade dem emellertid att det var min skyldighet att öfvervaka lagens efterlefnad, och när någon sjöman afskedades sände jag honom åter ombord med en polisman för att utfordra det föreskrifoa beloppet. Slutligen blef det genom kompromiss öfverenskommet att sjömännen skulle utbekomma två månaders hyra. Men nu uppstodo nya obehagligheter för mig. Det afmönstrade manskapet uppgick till öfver 200. Syeslolösa och i besittning af penningar för den utbetalda hyran tillbragte de tiden på krogarne, blefvo druckna och begingo allehanda excesser. Dagligen måste jag biträda dem inför domstolen, som ofta dömde dem till penningböter, fängelse och i några svårare fall äfven till spöstraff. Dertill kommo ständigt tvister emellan dem och deras hyresvärdar, hvarvid alltid min mellankomst anlitades. Slutligen, då efter en sex veckors tid penningarne tagit slut, blef det något lugnare, och jag lyckades så smånivgom, ehuru ej utan kännbara penningtörluster, att få dem inmönstrade på andra nationers fartyg och blifva dem qvitt. Någon tid härefter orhöll jag bref från min fader, som enträget uppmanade mig att återvända hem och lemna det åt mig anförtrodda gods åt mr Lawrence, som varit min kamrat under de tvenne år jag tillbragte i Sverige och här hade ett stort varuupplag, bufvudsakligast af kaffe. I förbigående kan bär nämnas, alt Lawrence ej lyckades att realisera detta upplag förr än nära tre år senare, då etter Napoleons fall, Östersjöhamnarne åter blefvo öppnade. Sedan jag undangjort mina förberedelser för hemresan tog jag afsked af de många vänner jag förvärfvat mig under mjpn vistelse i Göteborg, och siet af fru Beck och hennes familj, hvilken beredt mig så mån, engenäma och oförgätliga stunder och som 125