vå beskyllningar i legitimistiska organer, hr Louton-Leduc kiandrar deua serare parti att ha närt nystiflkatörer till och med vid egen barm, att för uuv rättfärdiga detta yttravde, han vädjar till en utzifven flygskrift med titel: Henrik V, Konung af Frankrike, författad af Ohan Demirgian, stallmhstare 08 h. m. konungen at Sverge och Norge; att ban sedermera afger en biografi af författaren, framstäler honom som en äfventyrare anländ 1867 till Stookholm i egenskap af ett slags sändebud från vicekonungen af Egypten att erbjuda kung Carl XV fullblodshästar till present, derefter naturaliserad svensk, Itnåmd till stallmästare, dekorerad med trenne svenska ordnar, storkors af spanska orden Isabella Caolica och persiska Lejonoch Solordnarne: att han illägger i nämde artikel, att Demirgian lemnat Sverse försedd med ett privetbref från kung Cerl till v. sonungepv, af hvilket ban begagnat sig tor att hos lenne suverän spela en roll som ambassadör, utlofvande svenska regeringens understöd i fråga om stridigheterna med sultanen, ett uppförande som tvungit svenska regeringen att demaskera honom; att han slutligen uppger att Ohan Demirgian, förjagad från Sverige, flyktat till Frankrike, hvarest ban sökt ställa sitt industririddareskap till legitimistpartiets tjenst, i det han tillgodonjuter sig af sina relationer tillrgrefven af Chambord som ban förut gjort med Carl XV:s godtrogenhet. I bänscende dertill att en främlivg som af egen drift blandar sig i politiska tvister med partier I ett land, redan söndradt af inre strider, framkallar yttermera tvister bland motståndarne; att den biografiska artikel, som här handlas om, med undantag af några origtigheter, icke innebåller annat än berättelsen om klagandens bedrifter i Egypten, Sverige och Frankrike; att detta offentliga tillkännagifvande icke varit motiveradt af annat än af ofvannämde flygskrifts utgifvande och för det bruk Demirgian gjort af ett bref från grefven af Chatnbord, dateradt Venedig d. 4 febr. 1862 och adrfesseradt dill Honom under namn af Habil-Bey, hvarmed han betjenat sig som ett slaga skydd, som bemyndigade honom att blenda sig i legitimistpartiets angelägenheter, i det nämda bref icke synes varit afsändt at annan orsak, än att tacks Demirgian för det denna ätfoljt grefven på en lustfäård på Nilen; : i anseende dertill att det framgår vid sammanfattningen af allt detta intet ärekrävkande; att artikeln afgifvits mot en främling utan fådernesland och af tvetydig karakter, samt att utgifvaren af densamma endast velat framstalla Ohan Demirgian som en åfveatyrare inför fransmånnens omdöme, samt utan oförrält antyda bonom vara en individ, som frivilligt och oförståndigt i askllliga länder iolåtit sig i äfrentyrliga företag. Tribovalet anser i följd deraf Habil-Beys, den sig atven Ohan Demirgian kallar, klagomål illa grundade och tåstar intet vidore afseende vid dem. Karanden dömes äfven till att bestrida råttegangsomkostnaderna i målet. Langlets utlagda 6 fr. 30 centimer blefvo liqviderade. w irer denna dom bade republikens prokurator vid Selge-departementet och hr Demirgian ant klagomål och utsattes målet att ånyo förekomma vid domstolen d. 15 april 1873 då partierna öfverlemnade siva slntpåståenden. Den 22 april gafs utslag i målet. Sedan alla i målet förekommande akter blifvit bebandlade och; f i betraktande af att tidna. Constitutionel hade i sitt nummer af d. 25 dec. 1873, redogjort för en flygskrift kallad Henrik V, konung at Frankrike, med Oban Demirgian till författare; i betrsktende af att i denna artikel, egvad nämde flygskrift. är nåmvdt, att Demirgian år 1869 anmålt sig hos vicekooungen af Egypten i egenskap af konungens af Sverge och Norge utomordentiiga sändebud; att från detta ogondlick äfventyraren blifvit demaskerad; att man icke dröjt med att förskaffa sig kännedom om hans verkliga anseende och kolossala f0rmdgenhet, hvilket allt helt enkelt befanns vara en ovärdig lögp; att Demirgian, förjagad från Sverige, flyktat till Frankrike, hvarest han sökt ställa sitt industririddarskap till legitimisternas tjenst, i det ban tillgodonjöt sig af sina relationer till gretven af Chambord som haa förut gjort det med Carl XV:s godtrogenbet; i betraktande af att dessa anföranden äro af den natur, att de angripit Ohan Demirgians heder och ära; blir således utgifvaren af artikeln, Langlet, förklarad skyldig till arekfåokning mot Ohan Demirgian. Prötvar domstolen ekäligt förklara utslaget af d. 27 jam. upphafdt och ändrar: det sålunda, att Langlet dömes enligt 13 och 18 artiklarne i lagen af d. 17 maj 1810, till 25 frs böter samt att betala rättegåsgskostnaderna. Dertill alagges Langlet, enär Ohan Demirgian genom nämde artikel blifvit kränkt på ett sätt som fordrar upprättelse, at å första sidan i tidn. Constitutionel införa nämnda domslut samt de Langlet ådomda böternas belopp; och anser Domstolen. Demirgian på så sätt fött fullkomlig upprättelse för den lidna förolämpningen. Om berr Demirgian genom detta utslsg lyckats skudda at sig sitt föga ufundsvärda anseende som äfventyrare, är mor än tvifvelaktigt.