Göteborgsposten – 11 juni 1874, sida 2

skyndade ut. Sir Arthur, som stod vid fönstret i salongen, såg sin förmodade, son gå rakt till parken och såg äfven Palestros gestalt träda fiam ur skuggan och gå till bans möte. EAT Baroneten förstod nu, att brefvet varit en kallolse att komma ut i parken. Han förstod hvad han förnt obestämdt misstänkt, att det fanns en hemlighet i den mans lif, som kallade honom fader och som vunnit den oskyldigt Blanches kärlek. Men hrilken var denna hemlighet? frågade hen sig sjelf. Å ; Under det han öfvervägde denna fråga, som var så pinsam för honom, inkom Lowder i parken, i hvars djup Palestro åter dragit sig tillbaka. Han gick några steg på den breda gången och befann sig ansigte mot ansigte med f. d. notarien i Palermo. Pelestro räckte ut sin hand. — Jag ber er om förlåtelse för att jag kommer och söker upp er, milord Tresolino, sade han. Men det var nödvändigt, att jag genast fick träffa er — — Huru! Har han idioten kommit undan? — Nej, milord. Har är i fallkomlig säkerhet — — Nå hvarföre är ni då här? — Jag kom för ett söka er för den steckars signorens skull, milord. — Han — han har då återfått sina sinnes bråk? — Nej, milord, han är mera idiot, än han någonsin varit. Han ken aldrig bli botad; säger doktor Spezro. Lowders ansigte hade: varit. askfärgadt, hans ögon, vidgade till ett omfång: dubbelt så stort som det vanliga hade en hemsk glans. Nu förändrodes hans ansigtsfärg något, och han frågade i likgiltig ton: , — Huru fann ni rätt: på mig? (Forts.)