Göteborgsposten – 6 juni 1874, sida 1

( NVYU LSJLY OCU tampesgi ULL mioska skotferternas längd? utan tänka i stället på den rena rama, förtjusande verkligheten: Gudskelof, tre månaders frihet från skoldam och skoltvång!Solen står blossande och skön och bligar på Hortikulturens (hvarföre icke lika gerna Trädgårdsodlingens-) Vänner-, som varit nog djerfva att sinsemellan dryfta följande fråga: Hoilket är det lämpligaste sättet att anlägga drifbänkar? och månen strålar nattetid på en himmel så blå att man vore frestad att tänka sig den hvälfd öfver lagunens spegelblanka vatten, ej öfver en stilla kanal högt uppe i Norden. Hvad betyder allt detta? Käre hjertandes, vi ha fått sommar, en sommar så leende och skön, att han kan reta gallfeber på våra landtbrakare, som förtviflade slita sina hår, liksom det vore möjligt att rrifva regn på det viset, under det alla löntagare hemskt okela under lugg och tänka sig den lyckliga möjligheten af några riktigt dåliga år... Det är sommar och vår — förlåt, hr Ringnörs — teater står, tille vidare, tom. Det var efter vanligheten en liflig tafla, som erbjöd sig sistl. söndag på morgonen, då Ahmanska sällskapet (med fyra undantag, direktören sjelf, som ännu beklagligen är fjettrad vid sjukrummet, m:ll Andersson, som jemväl insjuknat samt m:ll Johannecen och hr Wagner hvilka föredrogo att resa landvägen på jernbana), då säga vi, Åhmanska sällskapet ännu en gång, den sista, inskeppade sig till Kristiania. En timme och tjugesju minuter derefter ångade hr Gustaf Fredriksson pr jernväg, tyngd af ära och lagrar, tillbaka till hufvudstaden för att, blygsam som den sanne konstnären alltid är, på tisdagen säga åt sina vänner stöckbolmarne: Här är jag nu igen, mitt herrskap, helsa så mycket från Göteborg — Mycket väsen för ingenting! Men huru det är, något så i sitt slag och i det minsta fullkomligt, en så konstnärligt helgjuten dramatisk skapelse som Fredriksons Alexis i Kusinerna, det ha vi göteborgare aldrig sett och — vi våga nästan tro det — icke stockholmarne heller! Nu står, som sagdt, teatern tom, ända tills början af juli, då Littmarckska sällskapet börjar en två månaders sejour derstädes. Utan att vilja förespegla någon något, tro vi, att dess för innan en mycket god sejour skulle kunna göras af de medlemmar at k. teatern i Köpenhamn: fru Nyrop, hrr E. Poulsen, Kolling och J. Wiehe, m. fl., hvilka, efter hvad man förnummit, ämna gifva föreställningar i Södra Sverige, särdeles om Ludvig Phieter, Danmarks Lars Hjortsberg, som det sagts, förenar sig med dem. Om de värderade konstnärerna möjligen skulle vilja fundera på en liten -triphit upp! Vi behöfva väl knappast säga dem, att de här redan förut äro både kända och erkända, Känd och erkänd är hos oss äfven medlemmen af ett annat brödrafolk, det norska, SDigteren Jonas Lie, som i sitt första arbete Den Fremsynte med ens inskref sitt namn bland våra främste nordiske författare. Då han nyligen efter en längre vistelse i Italien återkom till sitt land igen, modförde han ett nytt arbete: Lodsen og hane Huotru. Detta är nu utkommet och har redan länge stått till bokvännens förfogande. Har ni lust att höra huru Erik Bögh skildrar, den boken, skildrar henne med ord lika som gripna ur vårt eget inre, i fall vi någonsin skulle kunna vara så vältaliga, så spiken på hufvudet träffande? Ni bar lust? Alltså, tala vän Erik! ÅJonas Lies första berättelse Den Fremsynte frå Nordland gjorde så stor lycka, att en reaktion var nästan oundviklig. En lysande början väcker nästan alltid orimliga förhoppningar, som gå ut öfver de närmast söljande arbetena. Följer så genast ofvanpå ett arbete, som gör ännu större lycka, uppskjutes och förstärkes endast reaktionen, följer der ett, som är lika så bra, faller det som offer för detta, ty allmänheten fordrar någonting ändå bättre. En debutant, som på skådebanan gör oerhörd lycka, kan ej göra något bättre än att derefter uppträda i ett par obetydliga roller och låta reaktionen gå ut öfver dem, och för den författare, aom börjat sin bana med en sådan framgång som Den Fremayntesförf., har det rent af varit en lycka, att det var ett litet band Fortellinger, som följde efter och mötte ragktionen, som nödgades åtnöja sig med att erkänna dem för ganska vackra småsaker, hvilka dock ingalunda kunde sättag vid sidan af Den Fremsynte. Ännu då Lie gaf nt sin nästa berättelseTremasteren, fanns en smula reaktion qvar: hon motsyarade dock ännn icke de törväntningar, som hans första bok hade nppväcktt. Nu har Lis gifvit ut en ny berättelse Lodsen og hans Hustru, och det finnes allt skäl att hoppas, det han med denna har bunnit öfver den första tarliga afdelningen i sitt författarskap, ty en hvar måste erkänna, stt denna med alla den första berättelsens goda sidor förenar ett öfvervägande företräde framför alla de tre andra, neml.: att bilda ett fullständigt helt. Lodsen og hans Hustru är en utmärkt berättelse. Det är ingen sensationsroman, utan en trovärdig skildring af ett händelserikt lif; så trovärdig, att det ej ett enda ögonblick under läsningen uppstår tvifvel, att det är en sanpfärdig händelse, som skildras. Samma behagliga, inneboends naturfriskhet, som från början gjorde förs-s lycka, genomgår hela skildringen, ej en enda tilldragelge erinrar 088 om papper och bläck, ej en:enda replik påminner om den konstladt naiva dialog, som nästan vunnit häfd i den norska novellen. Det är ett par verkliga, om än ovanliga